Nova

Jag visste att den här dagen skulle komma. Redan när jag gick hem från jobbet den 11 juli visste jag att om fyra veckor skulle min semester vara över. Nu har det gått fyra sköna semesterveckor och jag sitter här och är klar för att åka till jobbet. Nu måste jag bara göra mig av med den här djävla jobb-ångesten på nåt sätt... Jag vill vara med mina kompisar, tänker jag. Ni ska bara veta hur ovan den frasen är för mig. Vara med mina kompisar. Jag har börjat "vara med mina kompisar" först i vuxen ålder. Och det känns så himla sorgligt. Jag borde ha släppt in dem så mycket tidigare. Nu är det fortfarande trögt, men det är där jag vill vara. Hos mina kompisar. Men jag känner en sån press. Jag är så rädd för att göra fel. Och då känns det som det enda jag gör är att göra fel. Det känns som att det inte finns någon felmarginal för mig. Jag måste göra rätt, väldigt rätt, hela tiden. Och jag väljer så sällan rummen hos mina kompisar. Och det är där skon klämmer. Och det gör rätt ont... Men jag tar mig inte något svängrum. Hallå, vill jag ropa, var finns jag, i vilket rum finns plats för mig? Det är som att jag har på mig en väldigt för trång kostym. Usch... Jävla jobbångest. Jävla livsångest.