Nova

Det har varit ett långt år. Snart är det slut och jag sitter här och tänker. Känslor och tankar försvinner med tiden. Oftast. Det närmsta känns mest och hårdast. Mitt uppbrott med min gamla kompis känns. Och en hel del annat. Jag är glad att det här året väldigt snart är över. Men det kommer ett nytt. Och efter det ännu ett. Och så håller det på. 2008 har varit tufft. Jobbigt. Vackert. Fint på sina håll och kanter. Ljuvligt. Jag fick se Dublin och Edinbourgh. Jag flyttade. Jag stack iväg på skirvarkurs mitt i skönaste juli. Jag satt på tåget och försvann från sambo och vardagsliv i en vecka. Och fick skriva hur mycket jag ville. 365 dagar har snart passerat sen förra nyår. Och jag är ledsen för mycket. Inför mig själv. För jag vet att det är bara jag som kan ta steg i mitt eget liv. Och jag darrar. Och känner mig patetisk. Men jag måste. För min egen skull. Men det är ofta så långt mellan det fina, strålande och välmejkade ni ser och hör, in till lilla mig, lilla Sandra och hennes tankar om det förflutna och framtiden. I det där mellanrummet ligger rädslan för mig själv, för hur livet är och vad det ska bli av mig. Jag är inte så himla stor och stark, jag är inte riktigt klok... egentligen... och jag är så rädd för att såra människor. Har så förbannat svårt med balansen. Jag vill så himmelens mycket. Jag vill jag vill jag vill. Och så går jag så hemskt klumpigt tillväga när jag vill nå mina mål att jag ibland gör just det jag är så rädd för att göra, nämligen sårar folk. Ibland kanske jag bara inbillar mig att folk blir sårade, ibland kanske jag sårar folk mer än jag nånsin kan inse. Och jag ligger hela tiden i det där djupa havet av osäkerhet. Och jag griper ibland tag i vad som helst som kan få mig på rätt kurs igen, eller som bara kan ge mig styrfart, som kan ta mig fram i livet. Jag är så rädd för att stå stilla, för jag måste röra på mig, jag är så rädd för att stå stilla. Jag ska öva mig i att stå stilla coh bli trygg i det. Under våren ska jag hålla mig i mig själv och skåda värdlen och livet, jag ska se mig själv inifrån och ut, och utifrån och in. Jag tror inte att jag behöver vara så här rädd, men just nu är jag det. Och jag är rädd för att inte vara ärlig och äkta. Vet inte om jag kan övertyga mig själv eller nån annan med att skriva det här, men der här inlägget får bli nån slags bekännelse. En början.