Nova

I morgon är det julafton. Jag kommer från enkla förhållanden. Det var inga berg av någonting när jag växte upp. Jag var aldrig på nån utlandssemester med mina föräldrar när jag var liten. Det var aldrig svulstigt nånstans. Idag har ha-begäret vuxit folk över huvudet, känns det som. Folk handlar julklappar som galna och man jobbar nästan ihjäl sig, får magsår och glömmer sina tankar och känslor, men lönen är iallafall god. Den som är riktigt smart gör "bostadskarriär". Vad fan är det? Det är en status-hets av Guds nåde idag. Och pengar, ära och berömmelse är det enda som verkar räknas. Ära, det kan jag väl skriva under på, det vill jag också ha. Men inte till vilket pris som helst.

Vad är det vi glömmer, och gömmer, under våra fötter, när vi tar de stora kliven framåt i livet? Jag tror värmen, den äkta kärleken och generositeten är något av det första vi kastar av oss när tåget mot rikedom och makt - om än aldrig så lite - börjar rulla. Men vad står det för pris på den där biljetten undrar jag. Och vart tar tåget dig? Jag tror att du blir hårdare under resans gång. Du ser inte den fantastiskt vackra naturen som passerar utanför tågfönstret. Du ser bara de stora fina hotellen, de klorblå perfekt njurfomade poolerna på slutdestinationen.

Personligt, innerligt, varmt, ärligt och äkta. Mänskligt. Generöst. Att ta någon i handen. Att inte förvänta sig något tillbaka. Att inte göra något för sin egen vinnings skull. Det är julen för mig. Men det är varenda dag också. Det är inte bara på julafton. Jag har svårt att ta mig igenom julen, det ska jag ärligt medge. Jag har svårt för mycket. Kanske gör jag det svårare än det är. Men jag letar hela tiden efter balansen. Och jag faller och jag blir så förbannad och ledsen på att jag inte kan stå upp och le hela tiden. Jag blir ledsen vid helt fel tidpunkt ofta. Jag kan inte ta hela det här livet på en gång, och när det helt plötsligt kommer en pådyvlad storhelg, där folk nästan mekaniskt gör exakt samma sak år ut och år in, då blir min oförmåga att hantera sociala sammanhang smärtsamt påtaglig.

Helt plötsligt sveper en röd julvåg över landet och då ska alla djävlar ut och handla, man förtetar sig resor till släkt och vänner, som om alla djävlar vore stöpta i en och samma form. Det är så enkelspårigt att det inte är klokt. Varför firar vi den här högtiden egentligen och varför måste vi göra samma sak varenda år?

Med detta sagt ska jag nu slå in de sista klapparna i vackra papper, och sen börjar julfirandet. Förhoppningsvis blir det en bra jul. Jag har ju också ett ansvar att göra den här julen trevlig. Jag återkommer i nästa inlägg om hur det blev med allting.

God jul!