Diktarens bok
Enligt diktaren själv skulle soluppgången ha kommit nu
Medborgarna skulle ha suttit vid stranden och mött ljuset vid horisonten
och livet skulle ha fortsatt framåt
Han lovade att det var så han fått höra att det skulle gå till
De skulle bara vänta ut natten, det var ett mörker de skulle komma igenom
Stranden var den sista utposten för dem, där skulle de få höra vågorna och bränderna bakom dem skulle falna i deras minnen
Ett enda visum skulle behövas, en liten signatur, ett tumavtryck i en sliten bok i ett igenbommat kontor.
Vi gjorde det allihop, vi lämnade våra värdesaker och gick mot stranden i hopp, vi drack noggrannt upp kaffet och sparade oss till morgonen, vi ville sova först efteråt, vi hade läst diktarens tal, vi hade räknat stegen, längtat färdigt, vi visste hur religionen hade fört våra förfäder, förmödrar, hit före oss, han hade berättat det för oss och bara himlen skickade bud efter dem, bara himlen tog dem någon annan stans, ingen som någonsin lämnat bränderna, slätterna, skogarna, bondgårdarna med sina inrasade väggar och tak, kom någonsin tillbaka, men de hade försökt, de hade gått mot stranden allihop.
Stranden var utan tvekan den sista utposten. Nu var deras ögon svarta löften om att aldrig mer läsa ur diktarens böcker.
