Nova

Nej, det skulle väl vara att hon har hela insidan tatuerad av små små historier som hon varken kan början eller slutet på, det skulle väl vara det, annars är hon en sån där vanlig tunnelbanefärdande explosionsrisk som skriver salta tunna meningar på kontaktytor på väggar mellan regnvåta gator och caféer med designcoola möbler, rådyrt kaffe med svåra namn som hon hatar för att de är svåra eftersom hon aldrig har besök italien och har aldrig suttit på nåt Italiencafé och njutit av värmen och skrivit brev på riktigt hon har alltid glidit ut och hittat mörkret eftersom hon har högar av biljetter där, biljetter till riskfyllda önskeprojekt för människor som vågar blicka upp från pappret som till och med står och skräpar snyggt i väntan på en ny buss eller tåg mot nya mål, hon har mål i sitt hjärta, kammare av röda våta celler som sticker ner varenda antydan till uppkäftighetsbekantskap utanför kroppen, hon lägger inte ner hon staplar på hög och skjuter skiten framför sig tills en dag. Och nu börjar den där dagen närma sig. Våren letar och hittar alltid sina tidiga tecken på slutet av vintern. Hon står där nu, på den perrongen och skickar signaler till solen. Det värker men hon låter det värka ut.