Hon som pillar upp jordskorpan
Nu finns en ny text av grandiosa sandralalala på poeter.se Läs den här först av alla.
Bussen körde förbi eftersom hon låg vid sidan av hållplatsen utanför chaufförens synfält
Vinden hade släppt taget om henne just där
Jordskorpan revs upp på nytt av isen under naglarna och det där som kanske skulle ha varit solen i ögonen slocknade som barnen på en av alla dokumentärer från krigshärjade avkrokar av en värld hon aldrig lärt känna
Det var bara pengar de ville ha men hon tänkte inte ge dem några hon tänkte inte bli en av alla dem som skänkte sina pengar till särskilt inriktade projekt som självklart skulle komma att ge fantastisk avkastning
Nej, hon var aldrig sån i sina tankar, hon bad aldrig om mer, hon stod och slog på sig själv i desperation innan hon föll eftersom det aldrig skulle bli någon förändring, det skulle aldrig komma en enda dag då människor i hennes närhet förstod henne, då de skulle ge henne sina berättelser, inte sina pengar.
Hon skulle kunna förvandla hela djävla världen till ett nöjesfält där ingen behövde betala en spänn och där alla var välkomna men de generösa blickarna hon samlade på höll så många inom sig att hon började slå sig själv för att hamna på sjukhus för att förmå vårdpersonalen att börja sina pilgrimsfärder till patienter utanför sjukhusmurarna.
Det är ju där de riktiga vårdtagarna finns, försökte hon säga till syrrorna och vårdpersonalen som hittade henne blåslagen och nynnandes på ett potpuri av saliga psalmer som hon hittat på fasaden i en gränd en gång i tiden när vingarna fortfarande satt tryggt i hennes hjärta.
