Nova

Jag smetar ut mina lögner på en kväll med dig
Ser dig i hörnet
i hörnet med någon annan
Jag är sjutton år och gymnasiet tynger ner mig
Fast en enda dag under vårterminen skulle jag ha kul
Jag var kär, det var vår, nästan varmt, jag blev varm när jag såg honom
Hörnet försvann ut i mörkret
Tärningarna känns hårdplastiga i min knutna hand
Jag är bra på att räkna
I formelsamlingen finns alla svaren, tänker jag på mitt usla naturvetar-aktiga sätt
Livet hårdnade när jag gick i gymnasiet
Mina ögon sjönk till botten under mina tårar
under tre år
Jag hittar aldrig tillbaka dit
Jag går i kylan till nästa café, och nästa och nästa
även nu
för att glömma
Jag byter ut tomma sidor i mitt söndriga anteckningsblock
förbrukade sidor, eftersom även osynliga tankar finns nånstans på de där sidorna
och nu ska allt bli nytt, friskt, nu ska allt skildras på papper i en helt annan vit nyans än de gamla
Kan jag intebara få lov att sitta helt tyst vid din sida
och sedan berätta om mitt hem, min tomhet, mina förbannat höga drömmar och lysande mål?
Jag hade ingen som helst aning om att jag var djup förrän en klasskompis sa till mig att
"Du är den enda jag pratar djupt med"
Hon sa det som i förbifarten när vi väntade på bussen hem från ytterligare en dag på gymnasiet. Jag låg fortfarande kvar och guppade på ytan. Jag hade bara doppat ena lilltån i det där djupa hav av tankar som hon påstid sig känna i mig.
Vad svarar man på det?
Jag blev trött. På mig själv. På henne. Fan, jag saknade så mycket då, jag saknade förmågan att vara social. Det enda jag hade var mina tankar och mina texter. Och hon fattade verkligen ingenting.

Jag såg henne i svartvitt när jag blundade på mitt säte i bussen.