Nova

Har en kris i mitt liv just nu. Det sätter så klart igång tankar. Något som slog mig idag, var tanken på vad jag engagerar mig i och vad det får för resultat. Kanske betyder det jag engagerar mig i inte så mycket, kanske lägger jag krutet på fel saker. Jag kanske bara är en obetydlig liten plutt i universum. Det känns ju trist om det skulle vara så. Jag pendlar ganska mycket mellan att känna mig otroligt fantatisk till att känna mig som en obetydlig liten ljus fläck på en beige vägg i universums nersläckta väntrum. Jag behöver kanske en bättre självkänsla. Jag rasar så fort ner i deppighet, men samtidigt behövs det inte så mycket för att få upp mig därifrån heller, några uppmuntrande ord eller ett leende från ett par lyckliga ögon, adresserat till mig.

Möjligtvis är det så här jag är, jag kanske måste lära mig att acceptera det, men framför allt måste jag nog lära mig att handskas med det. När jag tänker efter lite så handlar det nog inte om att jag ska försöka förändra mig, utan att just förstå mig själv, och inte få den där stora hjärtskärande paniken varje gång jag känner det dova mullret från deppighetens avgrund inombords, det är ju en del av mig också, det ska man inte bli så rädd för, som jag kan bli. Och samma sak är det ju när jag känner att jag bara svävar, flyger fram i ljusets hastighet, då måste jag också fånga upp mig själv och ta vara på det där som brinner, så att det inte bara blir en stor stjärnsmäll av alltihop, för att sen bara bli tyst och svart.

Slutsatserna på det här inlägget blir nog 
1.  Jag måste tro på att det som engagerar mig i själ och hjärta är äkta, oavsett hur det tas emot av andra.
2.  Jag är en sammansatt person, men jag behöver inte vara rädd för eller skämmas för några av mina delar.