Nova

Skriv det som äter på ditt hjärta, det som fyller det med så mycket blått, så mycket blåmärksblått och tvivlande ögonblick från tidsåldrar som lagts på tidsåldrar, från flykt och hopp och slutgiltighet.

Papper har en tendens att stänga dörrar och tvinga oss framåt, namnteckningar flyger fritt, själv står man på  jorden, och kan bara gå, vi kan låta tankar flyga men handlingen, den där äkta, som man utför med sina bara händer, den följer tygndlagen. Var en tvingande lag mot dig själv, sikta mot det vackraste, gå genom varenda människa du möter, gå i samförstånd med dina medmäniskors puls, bli ett med deras kroppstemperatur, nå genom luften och fram till en tom brunn och fyll den, reva upp miljoner tankar ur ditt hav och laga de trasiga dagarna som ligger och skramlar i den där trista vrån längst bak i skallen på dig. Du har inget mer.

Du har ditt liv på dig att vrida och vända på alla stenarna på stranden, du kan svälja salt och blunda för solnedgången. Om du vill. Ibland känns de där stenarna ändå som varma händer. Ibland känns händer som kalla stenar. Men du är ändå du. Genom hela livet.