Nova

Man kan vara för lång. Man kan vara för kort. Man kan vara för tjock, för smal, för smart, för dum, för vänster, för höger, för ung, för gammal, för mycket, för lite. Ingen vill väl vara lagom, egentligen. Men ingen vill väl sticka ut heller. Eller är det så att många inte vill att någon annan ska sticka ut? Det är det där med Jantelagen, ni vet. Ja, ni vet. Ingen undgår att få veta att Jante existerar. Osynlig men märkvärdigt påtaglig.

Jag sticker ut vare sig jag vill det eller inte. Med 184 centimeter från fötterna och ända upp i huvudet gör man det. Andra sticker ner. Ner i mörkret under jorden, rädda för att de inte är mer ovanliga, annorlunda eller banbrytande. Jag är nog inte mer exceptionellt ovanlig, annorlunda eller banbrytande än någon annan. Men jag syns. Det är för långt ner till den där sanden vid mina fötter för att jag ska känna mig bekväm med att sticka ner huvudet i den.

Det har kommit och gått så många tankar och kommentarer om min längd och mitt jag under mina 30 hittills levda år. Både vackra och hemska. Nu vill jag samla ihop de här tankarna och ge bort dem till er som också har känt av hur det är att sticka. Ut. Ner. Upp. Bort.