Om att sänka garden
Nu ska jag göra något riktigt ego, jag ska citera mig själv, från ett inlägg jag skrev på Grandioso Marcus Birros blogg. Ego, visst, men det blev något fint, tycker jag. Håll till godo och till vänster:
Det är på alla sätt samtidigt har jag insett. det är varmt, kallt, grått och färgstarkt, det är januari, segt och ändå gnistrar det till, glimmar genom telefonlinjerna när man pratar med vänner som värmer, när man hittar gnistor, känner det inspirerande stinget inifrån. Det är svårt att hantera, svårt att stå still, lika svårt att förmå sig att gå upp ur sängen. Men jag tror på den inre glöden, det vackra i medmänskligheten och mjuka möten när man sänker garden. Min gard är höjd väldigt ofta, så ofta att jag blivit så van vid den att jag knappt märker det. Jag jobbar hårt för att våga sänka den och möta och hitta det varma, vackra, men det är en seger varje gång jag lyckas, och det är framför allt de stunderna som gör livet värt att fortsätta leva och skildra.
Det är på alla sätt samtidigt har jag insett. det är varmt, kallt, grått och färgstarkt, det är januari, segt och ändå gnistrar det till, glimmar genom telefonlinjerna när man pratar med vänner som värmer, när man hittar gnistor, känner det inspirerande stinget inifrån. Det är svårt att hantera, svårt att stå still, lika svårt att förmå sig att gå upp ur sängen. Men jag tror på den inre glöden, det vackra i medmänskligheten och mjuka möten när man sänker garden. Min gard är höjd väldigt ofta, så ofta att jag blivit så van vid den att jag knappt märker det. Jag jobbar hårt för att våga sänka den och möta och hitta det varma, vackra, men det är en seger varje gång jag lyckas, och det är framför allt de stunderna som gör livet värt att fortsätta leva och skildra.
Åsiktsmaskinen
Postat av: Tobbe
Ja, men fint var det. Och väl värt att citeras :)
Postat av: Sandra Lang
Tobbe: Tackar, tackar! =)
Postat av: valle
Ja. Precis så är det.
Trackback
