Nova

Har läst ut två böcker på sistone. Först ut var "Punkindustriell hårdrockare med attityd" av Louise Halvardsson. Jag träffade Louise på restaurang Rabarber i Stockholm i höstas. Vi var båda där för att delta i estradpoesitävlingen Poetry Gang Bang. Jag kom dit själv, och hon satt på en stol vid baren och väntade på sina kompisar. Vi började prata. Det är jag väldigt glad över. Nu har jag alltså läst hennes bok och jag tycker väldigt mycket om den. Den handlar om Amanda och hennes år på gymnasiet. Den berör mig väldigt mycket. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att gå i gymnasiet. Hade en otrolig ångest över livet, jag kände mig otroligt utanför, tyckte inte att jag fattade någonting av livet utanför skolan och hade ett fåtal vänner. Att läsa om Amanda och hennes sätt att tackla känslorna, tankarna och livet betydermycket för mig. Jag har förträngt så mycket av mitt liv under mina år på gymnasiet. Jag var så ledsen, så ensam och så utmattad av all panik och ångest och frustration som jag inte kunde hantera att jag på något sätt inte orkar tänka på det. I Louise Halvardssons bok finns tröst, värme och uppmuntran för mig. Jag kan låtsas att jag är den där gymnasietjejen igen när jag läser, jag kan ta tillbaka mina år och hitta delar av den jag var då, hitta en Sandra med mer färg och glädje än den hon tyckte sig se i spegeln på toan på Hagagymnasiet i Norrköping. Det är stort. Tack, Louise.
Läs mer om "Punkindustriell hårdrockare med attityd" här http://louisehalvardsson.com/index.php?itemid=5

Den andra boken är "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" skriven av Johanna Nilsson. Den handlar om mobbning. Huvudpersonen heter Hanna och man får på nära håll följa hennes liv som osynlig, det vill säga en "ingen" , en elev, ett barn, utan rättigheter i klasskamraternas djungel. Fan, fan, fan, tänker jag när jag tvingar mig att läsa mening efter mening i den här skitjobbiga boken som gör mig så ofantligt ledsen. För jag känner igen mig - inte i det som Hanna blir utsatt för, inte det fysiska, inte tillnärmelsevis allt förbannat skit som hennes klasskompisar gör mot henne, men jag har känt och tänkt en hel del av vad Hnna känner och tänker. Och det är helt enkelt för djävligt. Nu, när jag snart fyller 31 år, är jag en vuxen, starkare varelse, men alla dagar av ensamhet och tomhet före, efter och under skoltid i grundskolan och på gymnasiet finns där, nu kan jag hantera minnena, men då, när det bara fanns ett förbannat NU att förhålla sig till, när det var just där och då, då var allt djävligt svart. Jag var så där osynlig som Hanna i boken. 

Jag är så glad att jag äntligen vågade och orkade läsa ut den. Tack, Johanna Nilsson.  
Mer om Johanna Nilsson finns här: http://www.johannanilsson.com/index2.html