Nova

Klockan tio i nio, alldeles nyss alltså, upptäckte jag att min stora stora idol Marcus Birro ska morgonprata i Mix Megapol mellan kl 9 och 11. Så just nu sitter jag och lyssnar på det programmet. Och så fick jag inspiration så jag skrev en dikt.

Jag var i Eskilstuna

1997-2002

Jag har stängt dörren

Alla dörrar

Jag har inte klätt på mig idag

Ändå står jag här

Nånstans

Kanske på en tunnelbaneperrong

Helt nära dig

Jag vänder

Av bort

In

Inte ut

För fan

Inte ut

Då kan man gå

Sönder

Sönder

Man filar på bilden av sig själv hemma istället

Den där förställda, den där som egentligen inte finns

Nånstans

Hårt som fan binder man upp sig i sitt

Man hittar på

Man gör världen

Den där innanför dörrarna alltså

Till sitt eget djävla instängda paradis

Sitt universum med förbannat lågt i tak

Låga tankar långt under det där taket flöt nånstans mellan golvet och det trista taket

Hemma skymmer det tidigt

Sommarsolen värmer upp den trista asfaltstrottoaren utanför

Aldrig att jag skulle sätta min stackars fot på den där urblekta vägen utanför mitt hemskt trista hyreshus

Jag stannar inne

Som att mitt huvud aldrig fanns i närheten av mitt hjärta

Som att mina drömmar flög alldeles för snabbt för att mitt logiska, beräknande huvud nånsin skulle fatta att det bara var att blunda och sträcka ut,

Att det inte var svårare än så

Att det äkta livet skrattade helt fantastiskt pärlande nånstans där ute

Och var så fint och vackert

Det såg jag aldrig bakom de där tårarna som jag pressade fram

Under den där stackars huvudvärken som lade sig över min egen och säkert alldeles unika tomhet som jag odlade

I brist på annat

Och mot bättre vetande

Nej, jag var aldrig hemma

Jag var i Eskilstuna

1997-2002