Nova

Jag tror att jag ser ner på mina svagheter. Jag tillåter mig inte ens att vila i det jag är, i hela mig. Jag gömmer delar av mig själv, som jag anser har skavanker, och som jag tycker är fult. Jag låter nästan aldrig det där komma upp till ytan och andas. Och om jag nu tycker så, ja då kan jag ju aldrig nånsin utveckla de delarna till vad de nu kan bli. Jag måste börja med att inse att de där delarna som jag inte vill visa eller ens ta i kanske, att de för det första inte är så hemska eller fula, och sen måste jag faktiskt omfamna dem och ge dem plats närmare hjärtat. Usch... Läskigt... Känns skakigt... Men genom att upprepa det här och tyst för mig själv så borde det nog tillslut bli en självuppfyllande profetia.