Nova

Hå hå ja ja. Så många tankar som kommit och gått de senaste dagarna. Upp schwung och så ner duns. Jag kan inte bestämma mig. Sitter här och lutar min varma panna - har varit ute och cyklat en liten sväng - i handen och är så trött. Det finns spöken inuti och det finns spöken utanför, känns det som. Och så lär det väl förbli hela livet. Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på det. vet inte om jag vill berätta så mycket om det som finns inuti. Det är skört. Vackert, men vingligt och tunnt på sina håll. Jag vill inte att obehöriga ska klämma och känna på mina ärr, fukta sina fingerspetsar i mina hav av tårar. Ni behöver pass, värme och snällhet för att få komma in. Jag är inte ett dugg stark, jag har bara en inneboende tro på det mänskliga i mig, på mina rättigheter att sitta tyst trots att frågorna och kraven haglar över mig. Jag kan inte alltid handla logiskt som en maskin. Jag gråter ibland när jag borde skratta. Och jag skrattar ibland när jag borde gråta. Och jag blåser upp mitt ego till en stor tom ballong ibland och när den spricker gör det ont i samvetet. Kanske kommer det fram tårar då som säger "Tyck om mig ändå, fast jag är värdelös".  Ingen är ju värdelös. Så klart. Man har bara olika svårt att ta sig igenom vardagen, bara. Jag har altid varit en sån där som tar sig i kragen och gör. Men just nu är jag inte riktigt den där starka, drivna tjejen som klarar av livet. Och det gör mig så ledsen att jag inte kan få finnas i ro i det en liten stund. Jag vet inte vad jag ska säga till er. Jag hittar inte rätt just nu. Ändå känner jag at jag måste säga nåt, jag måste prestera, jag måste dra mig framåt mot ett mål som just nu känns mer avlägset än nånsin. Jag vet onte vart jag är på väg, vad jag vill. Jag har inga svar på de där frågorna.