Nova

Det är mer fantasi än verklighet i mitt liv. Det låter ju inget kul. Men jag kan inte säga att det inte stämmer. Man måste se sanningen i vitögat, och det gjorde jag nu i förmiddags. Sträv, kantig och inte ett dugg lismande var den där bittra sanningen. Men på nåt sätt så har den ändå fått en form, jag tycker mig se var den börjar och var den slutar. Sanningen om mig. Stort va? Jag har behövt se den så här. Och jag har fått hjälp att göra det, det är det enda jag tänker berätta om det i den här bloggen. Så, är jag beredd att ta min sanning i handen? Jag vet inte. Stora delar av mig vill göra det, en annan del av mig vill fortsätta i det bekväma hjulspår jag rullar fram i just nu. Men det känns inte rätt. Jag vet att det inte är rätt. Nu har jag fått bekräftat att det inte är rätt. Att ändra på avgörande saker i ens liv gör man ju inte i en handvändning, dock, men jag ska börja med att släppa in lite mer verklighet i mitt liv. En del i taget. Fast det är jobbigt och läskigt. Det finns ingen annan väg att gå. Tror att jag kommer att släppa in en hel del stolthet i mitt liv samtidigt.

Ja, det kan verka flummigt det här inlägget, men jag kanske återkommer och berättar mer om det här. Tillsvidare får det räcka så här.