Jobbigt att erkänna vad jag är rädd för
Jag kanske är brsviken på mig själv, och det är därför jag känner mig så ledsen? Jag har kännt så otroligt ofta att jag har behövt någon för att kunna uppnå mina mål. Jag har behövt trygghet från någon annan. Jag har kännt mig så ensam om jag inte haft någon som stöttat mig. Jag har letat efter det där stödet och det har varit ett större behov än att förverkliga och utveckla mig själv. Det är så himla hemskt och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Och så nu när jag får höra att jag måste ta egna steg, göra egna val, tro fan att jag får panik och känner mig rädd, ängslig och ledsen. Det känns som att jag är under en sån himla jobbig press. Och då får jag så svårt att välja. Jag vill ju välja det där hejhjärtade, men var finns stödet då? Jag vet att jag måste hitta det inuti, men när jag ibland inte kan känna det, då börjar jag ju leta i min omgivning efter något, NÅGON som kan vara där för mig. Jag vet att detinte alltid är så himla sunt och aft det inte är den raka vägen mot målet, men jag måste hitta ett sätt att klara det här utan att känna att allt bara rasar i mig och runt mig om jag gör fel nån gång. Jag måste hitta en trygg och stabil bas och jag är så trött på att känna mig så låst, så ofri, på grund av att de här rädslorna stoppar mig. Det är så djävla jobbigt, rent ut sagt.
Vad kan jag göra idag då, för att vara mindre halvhjärtad och för att möta mig själv i ärlighetens namn? För att erkänna mig själv? Suck...Jag vll bara skrika på hjälp. Men jag skriker till mig själv. Jag behöver en knuff framåt och den ska jag ge mig själv. Det känns bara så läskigt.
Suck igen... Det var skönt att få skriva ner det här. Läskigt, men skönt. Kram!
Jag vet att du har styrkan inom dig att klara dig igenom det jobbiga och nå dina mål, även om du inte tror det själv ibland. Men de gånger modet sviktar och tvivlen kommer så finns jag här, bara ett samtal bort.
KRAM!!
Måste man verkligen göra precis ALLT helhjärtat, jag går inte ens på toa helhjärtat... förlåt toaskämtet men kan man inte få koncentrera sig på en sak i taget så att man inte blir så överväldigad? Man msåte verkligen bli utmattad om man ska ändra allt och fixa till allt på en gång... Att våga stå på scen och läsa så inlevelsefullt och bra som du gör är såååå stort! Det gör du minsann helhjärtat redan! Man måste peppa sig själv, kanske skulle du göra Camerons uppgift: 100 saker man har gjort bra (stort OCH smått!!!), sätt upp listan på kylskåpet och titta titt som tätt och en annan: skriv 25 saker som jag trivs med med mitt liv. Man kan inte bara satsa tror jag utan måste också bygga på det positiva som ger en stöd...
Att skaffa träningskort kan ju ta upp till 28 år i vissa personers fall (mitt) (och jag har inget än). Du får inte glömma alla bra saker du redan gör! menar jag bara.
Stor krampå dig, jag är lite trött men hoppas det går att förstå vad jag menar!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaam
Jaaaaag längtar hem till fina vänner som du!!!!
Malin och Sara: Tack så jättemycket för ert stora stöd. Känner mig lite mer normal nu när jag läser vad ni tycker. =) Det är så skönt att höra någon annans syn på det som jag tycker är jobbigt. Jag måste fatta att livet inte bara är svart eller vitt, eller ett hundra procent eller noll. Det fins en massa fina procent i mig som jag kan luta mig mot och ta stöd av. Nu känner jag mig glad igen! Kraaaaaaaaaaaaaaaam! Och ja Sara: Kom hem nu! =)
Hej igen. Tänkte på ditt inlägg igår innan jag somnade. Tänkte på det här att lägga stor press på sig själv. Jag gör det också, och min värld är också svart ELLER vit, jag gillar inte gråzoner. Men man måste vara grå ibland, och man kan inte vara duktig heeela tiden.
Även om man ska vara självständig och hela den biten så behöver man ju alltid stöd från sin omgivning! Stöd betyder inte svaghet! Helt ensam i Paris märker jag hur halv man är utan sin familj och sina vänner i närheten. Ensam är inte stark i alla lägen! Man måste finna sin "medelväg" som det så fint heter.
Alltför för snabb framfart fungerar inte heller, vissa saker tar tid och man måste stanna upp och nöja sig för de "små" sakerna man redan avklarat. Jag glömmer allt jag gjort som är bra, varje gång jag klarat av nåt. Att jag åkte själv hit till Paris glömde jag så snart jag kom hit till hostlet och såg att min reservation fanns kvar. Jaha tänkte jag, det var ju ingen utmaning.
Du gör redan saker helhjärtat, glöm inte det!
(du provar nya recept, du promenerar i vackra omgivningar, du cyklar, du pysslar med fina brevpapper, du skriver brev, du skriver poesi, du skriver en roman, du ordnar inflyttningsfest, du har mysdagar, du nöjer dig inte med saker du inte trivs med, du har skaffat gymkort, du har kreativa naglar, du tar bilder, du lyssnar på ny musik, du är med i en antologi, du njuter av sommaren, du ska till Irland, du ska på skrivarkurs SJÄLV... listan kan göras oändlig!)
Sara: Tack så otroligt mycket. Det här känns i hjärtat, ska du veta. Jag bara sitter här och känner mig varm inuti. Tack!
Jag sällar mig till skaran som säger till dig att du är modig. Det är inte lätt att erkänna att man är rädd för saker. Att man inte gillar ensamheten. Att man vill ha stöd och trygghet. Det är jättestarkt och även om mina ord inte säger så jättemycket kanske så vill jag bara säga att jag är imponerad av din styrka att kunna se dina rädslor. Och jag hittade hit via Sara, författarfröken...:-)
