Nova

Jag faller inte stum. Tycker att det är på sin plats att poängtera det just idag. Det finns så många som lider i det tysta, som inte orkar säga sin mening och kämpa för sin rätt. Jag känner mig ofantligt pinsam många gånger, men jag skriker - ibland alldeles för högt, men ändå - när någon är och tallar på mina rättigheter, eller när någon försöker puffa ut mig i nån vrå eller åt nåt håll jag inte vill gå åt. Jag kan bli osmakligt fyrkantig i mitt sätt. Men livet smakar inte alltid söt lakrits. Livet surnar till då och då, och jag med, och då sjunger jag ut min rätt, då ljuder något strävt min lovsång till mig själv och till min rätt att trampa den mark jag just beträtt. Jag säger inte att jag alltid har helt rätt, och jag vet att jag kan vara lite trögflytande ibland när det gäller att tänka om, ch att inse att mitt ställningstagande inte alltid är det rätta, men jag tvekar nästan aldrig för att ge hals och sätta en röd prick på diskussionens whiteboard. Det är en styrka jag har. Min kärna är av godo rakt igenom, den finns där, den är stark och vacker. De lager av min personlighet som täcker den här kärnan må vara lite sneda och vinda och inte så käcka och vackra alltid, men jag lovar, jag jobbar på att putsa, plocka bort dumheter och bygga upp mig inifrån, från min vackra kärna som jag är lika stolt över som en förälder över sitt barn.