"Skissblock"
En sorts tävling, livet. Just det. Ett plus och en sån in i helvetes massa minus och en sörja av vardagligheter i mitten. Och så den där tävlingen som ingen vinner. Så var det hon som skrek en massa fånigheter i luren till sin... vem han nu var. Vad blev det av dem, sen, egentligen? Såg dem aldrig på nån pallplats, faktiskt. Nej, de kom nog inte i närheten av storvinsten, de där. Så ser man på leende mäniskor på fotografier, och vet med sig att de nog tänkte vinna den där tävlingen, ett leende betyder så mycket, så mycket bus och tokigheter, men på fotografiet betyder leenden bara en sak, det var ett fint ögonblick fotografen fångade med kameran. Inget mer. Det är för att livet är fullt av ögonblick, blickar med vidöppna ögon som torrläggs och tåras om vartannat. Och han som är färgblind och kåt men inte kan känna kärlekens färg och blöder näsblod utan nån särskild färg, han har aldrig sett nån regnbåge för han lyfter aldrig blicken, rädd för att missa nåt här nere på jorden. Vi förstår varandra väl, heter det i samtal mellan terapeuter och gifta makar, men varför sitter ni med ryggen mot varandra nu då, kan det hända att landstingspsykologen frågar och frågar igen om deras egentliga relation, den till barnen och livet på silverfatet som de fick med sig, båda två, från födseln. Det skulle ju gå bra, hade de fått veta, när de var små, det skulle komma så många vackra ögonblick i deras liv, men nu har de visst tagit slut, de där små lyckopillriga småstadsidylliska ögonblicken har slutat att komma som på beställning, det gråa, den där sörjan i mitten står dem upp i halsen nu, båda två, som gröt morgonmiddagkväll, va, eller hur, säger han till henne och psykologen ritar deras konturer i sitt anteckningsblock, som psykologer i all tid gjort före honom. Det var ett par riktigt markerade bågar du har på dina gglasögon, du, säger han till psykologen som ler ett leende som smiter åt om hjärtat och överläppen, som skyddar snuset från att falla ut. Han säger tack, jag ville markera mina riktlinjer, säger psykologen och kvinnan tar av sig sin ring, lägger den i sin handflata och visar den för psykologen. Inga linjer i världen går ihop sig i livet, til slut, säger hon. De bara far ut, åt var sitt håll och kommer aldrig tillbaka. De är inga återvändare, linjerna, säger hon och sväljer. Ingen har någonsin kommit tillbaka till det här paret, får psykologen veta. Ingen har någonsin berättat om världen för dem. Och de har heller aldrig rest. Aldrig rest tillsammans. Den där tävlingen är inget att vinna, tycker de, båda två. Det är bara tokigt att försöka vinna något man redan fått, säger han och hon tar hans hand. De reser sig och lämnar psykologen åt sitt skissblock.
Åsiktsmaskinen
Postat av: Svinto !!! !!!
Tjo och chim. Nu är du igång märker jag! Gillar språket och stilen, vill läsa mer!
Men känner mig dock lite tömd i hjärnan nu så jag får läsa om det senare för att verkligen ta in den :o)
tack igen för skivan, har suttit och lallat med lite i den nu!
KRAM!
Postat av: sara
äsch min länk i förra inlägget fungerar visst inte längre... var till min favoritkonstnärs hemsida.
Postat av: Sandra
Svinto: Tack!!! Vad kul att du läser. Jag förstår att det känns mycket i huvudet nu i slutet av terminen. Jag är så glad över att du ens orkar läsa och kommentera just nu. Min blogg finns ju kvar, så titta hit när du orkar och har lust. Kram, cooling!
Trackback
