Nova

Skrev det här nyss. Så det så.

En trakt av bara välkända rötter får mig att känna mig som en främling i ingenmansland, jag går och håller handen över sorlet vid fotknölarna, ni vet det där som alla hör men ingen ser, förrän i stora rubriker i Metro dagen efter, i villan, mellan buss och perrong, i otid, i en ljummen latte på baren som har frukost för en och en.

Ett hus vid vattnet vill jag ha, för vattnet strävar alltid neråt, om det inte hettas upp, då blir det nåt annat och lättare, precis som jag och mina drömceller. I väntan på att slaveripropagandakanalen ska öppna kan jag slå hårt.