Nova

Jag tror på änglar. Och jag tror på begrepp som "luft under vingarna" och jag tror att fågelvägen är den snabbaste och rakaste vägen. Och ordet "vingklippt" får mig att rysa in i märgen. För mig handlar det om att flyga, ibland om flykt, men helst om att se världen, omvärlden, i ett större, vidare perspektiv. Jag är ofta rädd för att mina vingar inte funkar, men oftast är det så att jag fäller ihop dem självmant, jag känner ofta att jag inte använder dem, och då sveper det dåliga samvetet över mig. Det är en kamp helt tiden, eller, inte hela tiden kanske, men det gäller att vara medveten om att jag har de där änglavingarna på ryggen, som kan lyfta upp mig över hustaken, över låga tankar och över mörker och smuts och instängda fula utrymmen. Min favoritplats i mina tankar är i Central Park, vid den där änglastatyn. Hemma finns det små änglar lite här och var. Vissa ser ut som änglar, andra är inte fullt lika påtagligt änglalika, men jag vet, och det räcker. Jag tror att det går två coola skyddsänglar bakom varje människa, det är de där som puffar på en när man behöver det som bäst, det är de där som har så sköna famnar att sjunka ner i när man inte orkar något annat. Det är kärnan för mig.