Nova

Nu sitter jag och skriver ett nytt blogginlägg efter att ha blivit intervjuad av Johanna, som läser radiojournalistik. Intervjun handlade om mitt skrivarintresse och det var kul att få tänka till och berätta om varför jag skriver och vad jag vill med mitt skrivande. Det är inte alltid så att jag funderar på varför jag skriver, jag liksom bara utövar sporten utan att reflektera. Johanna undrade bland annat om jag har några särskilt utvalda minnen förknippat med mitt skrivande. Och det har jag ju, jag nämnde att jag skrivit ett tal till min pappas 60-årsdag, det var på rim och jag fick göra en hel del efterforkningar för att ta reda på info om pappas liv, och jag minns att jag var väldigt stolt över att sedan få framföra texten på hans födelsedagsfest. Det var 1996 och jag var 19 år. Ungefär då tog mitt skrivarintresse fart på allvar, men jag har ju författat ända sen jag lärde mig skriva och läsa. Men nån gång i slutet av gymnasiet började jag gå in för det på allvar.

Jag gick med i en skrivarcirkel på ABF och träffade Jenny som är en av mina allra finaste och bästa vänner. Men redan sommaren 1994 skapades embryot till det romanprojekt som jag håller på med fortfarande. Då var jag och värdlens bästa Christina på Gotland under 3 fantastiska sommarveckor och bara slöade och levde Gotlandsliv av bästa sort. På nätterna skrev vi. Jag på min story och hon på sin. Sen bytte vi och läste varandras kapitel. Det var så himla kul.

Efter gymnasiet pluggade jag svenska i Uppsala en termin. Jag gick även med i redaktionen för Östgöta Nations medlemstidning och fick bland annat skriva en artikel om hur det är att vara ny student i Uppsala. Under min termin i Uppsala hade jag inte så kul. Jag var hyperstressad över plugget och utvecklades inte så himla mycket åt nåt håll.

Terminen därpå flyttade jag hem till föräldrarna igen och pluggade Litteraturvetenskap i Linköping. Det var inte heller nån jättehit, men det var skönt att få göra något på hemmaplan som inte kändes så extremt stressande. Nån gång under resans gång fick jag lunginflammation och var rätt dålig under några veckor, men jag minns ändå att jag på det hela taget mådde bättre än i Uppsala. Jag bodde ju trots allt hemma och hade mamma och pappa som tog hand om lilla mig. Minns inte vad jag gjorde av mitt skrivande under den terminen.

Hösten 1997 flyttade jag till Eskilstuna för at plugga. Hade kommit in på en helt ny och unik utbildning kallad Naturvetenskapliga Redaktörsprogrammet. Tre år skulle jag hänge mig åt att skapa diverse informationsmaterial och att lära mig att leda projekt och bli en fullfjädrad informatör. I början hade jag rejält tråkigt. Utbildningen var rätt trög, det fanns inte så mycket struktur och efter hand insåg vi i klassen att det inte alltid fanns stadiga grunder för alla kurser vi läste. Det var iallafall så som jag tolkade det. Jag, och många med mig, kände oss som försökskaniner.

För att utnyttja tiden på ett så bra sätt som möjligt engagerade jag mig istället i studentkåren. Jag gick med i redaktoinen för kårtidningen och hamnade också i manusgruppen för studentspexet i två år i rad. Då hade jag kul. I tidningen skrev jag ett par krönikor och så fick jag göra en del intressanta reportage. Bland annat fick jag äran att intervjua Maria Pia Boethius när hon var på besök på skolan. En grandios milstolpe är aven min intervju med STEFAN SUNDSTRÖM. Blir varm inombords varje gång jag tänker på det. Jag har också gjort en telefonintervju med Lars Winnerbäck, men jag kom aldrig till skott och skrev färdigt den, så den finns tyvärr bara helt oavslutad i mitt minne, och eftersom jag aldrig skrev ut den så skäms jag lite över att jag upptog hans tid. Men jag hade iallafal chansen och tog den, men kom som sagt aldrig i mål. Trist, men sånt är livet och jag har gått vidare. 

Jag fick även träffa mina älsklingar THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES under förevändning att jag kom från kårtidningen och skulle göra en grej på att de släppte en ny skiva det året (1998). Jag passade emellertid på att försöka sälja in den till någon dagstidning istället, eftersom det här var mitt i sommaren och artikeln skulle bli rätt inaktuell till hösten när nästa nummer av kårtidningen skulle komma ut. 

Sagt och gjirt, jag hörde av mig till alla lokaltidningar i Sörmland, Östergörland och Uppland, Närke och Västmanland (tror det var dessa) och nappade gjorde Sala Allehanda. Så min artikel kom in där. Dessutom fick jag göra ett tiotal andra artiklar åt dem, vilket var en helt oväntad superbonus.

Under mina studier gjorde jag även en och annan diktuppläsning på kvällar då kåren hade Öppen Scen. Jag är himla stolt över att jag gjorde det.

Det sista jag gjorde under min utbildning var ett examensarbete, som jag också är riktigt stolt över. Jag och en komis startade tidningen Tandrader som är personaltidningen för Folktandvården i Sörmland. Så vitt jag vet lever den fortfarande, så här tio år efter att vi lämnade över den till dem.

Hösten 2000 fick jag jobb som informatör på ett fackförbund. Där har jag varit anställd sedan dess. Det bästa med jobbet är när jag får träffa folk och intervjua dem om vad de tycker och tänker. Ofta träffar jag fackligt engagerade människor som brinner för att skapa bättre villkor för de anställda. Det är rackarns fina människor.

Åren från 2000 till nu har präglats av en del ångest över att jag kanske inte gör precis det jag vill. Jag jobbar med att framställa texter och en massa annat kreativt, men jag har saknat att få ge mig hän åt mina egna texter. Jag har kännt mig rätt låst och fått panik minst en gång i månaden - känns det som - och tillslut har jag insett att det här håller inte, jag måste hitta något annat att göra, men vad??? Det har varit den stora frågan.

Jag har förstått att jag måste och vill lägga tid på att utveckla mitt eget kreativa skrivande. Sagt och gjort. I somras var jag på en härlig veckokurs nere i Skåne, på Fridhems folkhögskola, namnet var Kreativt skrivande. Jag hade med mig min dator med mitt romanprojekt, jag hade med mig mina dikter, jag hade med mig en massa fina böcker och jag hade med mig min passion för skrivandet. Och jag var fan ta mig lycklig varenda sekund. Och det är så jag vill vara. Ofta. Helst jämt.

Och äntligen har jag fått tummen ur och gjort något åt saken. Jag har tagit tjänstledigt på halvtid jan-juni. Och mår väldigt bra av det. Jag skriver en hel del. Men de senaste veckorna ha gått åt till ett annat projekt, nämligen den här nybörjarkursen i geologi. Min stora plan är att plugga till geovetare eller geolog och sen ha mitt skrivande som en stor fin härlig hobby vid sidan av.

Jag hoppas nu på det allra bästa. Och jag är glad. Det känns som att jag ägnar rätt tid åt rätt sakjust nu. Tack och lov Äntligen. Som jag har väntat.