Nova

Jag är komplex. Precis som alla andra människor. Bara det att jag har så svårt att acceptera det. Och jag är livrädd för att andra inte ska tycka om mig för det. Jag går omkring och tror att jag måste slipa bort vissa delar av mig för att andra ska vilja vara med mig. Så dumt! Men så är det och tankarna på det här tar ibland upp så mycket plats i huvudet på mig att det tränger undan allt annat. Och då kommer ÅNGESTEN som ett brev på posten.

Jag vårdar flyktigheten i mig (jag älskar till exempel att få sätta mig på tåget och åka bort nånstans helt själv ett par dagar) samtidigt som jag inte kan få nog av ömhet, närhet och trygghet från andra människor. Enkla kompononter var och en för sig, men när de kombineras i en människa, till exempel mig själv, så kan man få en känsla av en kluven personlighet. Och jag är sååååå trött på den där känslan av, och tanken på, kluvenhet. Nej, istället vill jag få ihop mig, samla mig och snarare tänka att det är DELARNA SOM GÖR HELHETEN, det vill säga MIG SJÄLV!!!

Någon därute som förstår eller känner igen sig? Så, jag behöver fokusera på det som SAMLAR och inte det som splittrar MIG, mina tankar, känslor och allt det där andra livsviktiga.

Man ska älska sig själv och vara ego men inte så att det sårar andra, särskilt inte ens NÄRA OCH KÄRA. Här kommer en befriande video på temat som ni säkert har sett tidigare här på bloggen men som jag älskar och därför publicerar igen... Fast den är ju rätt motsägelsefull mot vad jag skrivit här.... Fast ändå... I LOVE IT!!!: