Tågtricket
Tricket är att låta färgen i ansiktet svepa ut mot fönterrutan, låta tankarna villa ut genom glaset och plantera dem i skogsbrynet när tåget saktar in.
Shoppingstråken är tomma nu. I mörka rum pågår försäljningen. Klockslag tecknas ned i tunn blyerts, möten sker i det fördolda, nyponblad i rad leder in i business class. Valuta är lågmälda röster och journalisterna som vänder ord i vinden.
Jag köpte aldrig någon nyponbuske, jag vårdade aldrig den söndersmulade berättelsen på skolgården.
Anslagatavlan på tv hostar upp sur mjölk på andra sidan tv-skärmen, just i dag när jag var helt säker på att det aldrig skulle hända igen. Men så hände det. Gannen köpte en poäng.
Tricket är att gripa tag om jorden under våt asfalt när tåget rusar som bäst, låta drömmarna hagla och håla tröttheten i medpassagerarnas laptophjärtan och till sist vrida deras huvuden rätt.
Hemma hos hon som renoverar hus
Sitter på tåget från Norrköping. Har varit och hälsat på föräldrarna och husrenoverar-kompisen. Det blir tok-fint hennes hus. Käkade enchiladas och vispade ihop grymma pulverchokladmuffins till efterrätt. Och en BONUS: Sprang på en annan kompis när jag tog ett snabbvarv inne i varhuset innan jag åkte till huset som renoveras. Det kallar jag gladbonus!
Men nu är det tåg mot Stockholm som gäller igen. Ikväll äter jag middag ute och går på bio. I morgon köper jag bubbel rekommenderat på TV4 i morse. Nyårsmenyn är än så länge hemlig men eftersom jag vet att många bevakar min blogg för att få de coolaste tipsen och bästa replikerna, så återkommer jag med den.
Mys
http://www.youtube.com/watch?v=rVXUFSlo-LY&feature=related
Åter på noll
Det är två tusen år sen sist vi begav oss från plantskolan.
Skickar grisiga hälsningar till en jul som ligger och trycker under sängen.
Vi lindar julens evangelium runt våra flashigt uppskurna handleder, tunnt tunnt papper översållade med lärljungarnas brev, indränkta i hyacintparfym direkt från kära Konsum, precis runt hörnet.
Det är två tusen år, vi har haft tid, och pengarna skaver hål i huden, in i hjärtat och ut på andra sidan, till kösystemen - ett limbo som bränner ut våra synder, kassörskorna avbetalda gråterskor som bara väntar på the great big party på Nyårsafton.
The great white, den lilla heligheten, vårt nattvardsvin letar sig ner till julen, kommer högt och hårt under täcket, kysser Mammon farväl.
Lilla heligheten kan aldrig nöja sig med bara en, har alltid råd med flera.
Vi vältrar oss tills knäskålar slår mot knäskålar och ben är det enda vi har kvar att skallra in det nya året med.
Vi väntar här i Limbo, vi läser syndernas förlåtelse och tillber oss vita nåden, vi avger kalla löften, spottar ut drömmarna på silverfaten och önskar att det skulle ha gått till på ett helt annat vis, livet, vi vill inte se vargansiktena i spegeln, vi vill skära ut vägarna till skolan och skjuta upp dem som lena actionsagor i venerna, vi vill blunda och följa oss själva tillbaka till noll, och sjunka ner i röda havet, mjukna och samla ihop vårt arv i fosterställning igen.
Jag har redan allt i hemmet
För övrigt? Jag ska sticka iväg och träna. Any day now. Men så ligger det en stor guldig Toblerone på köksbordet och pockar på uppmärksamhet. vi får se hur jag väljer. I morgon kväll sticker jag ner till Norrköping. Ska packa ner datorn och värmen och sätta mig på tåget eller bussen och bara flyta bort i tankarna.
Nej, nu lägger jag på. Jag läste just att man kan säga upp prenumerationen på nätet också. Så då gör jag det. Och om nu någon vänlig försäljarsjäl ringer till er och vill sälja en prenumeration på ärevördiga tidningen Allt i hemmet så bjussar jag på en bra ursäkt om ni vill tacka nej. Säg bara: Nej tack, jag har redan allt i hemmet. =)
My cup of julkalender
http://www.youtube.com/watch?v=HcjmJ0JRm3E&feature=related
... fler tankar om julen
Året i mina tankar
Ett enda bett, över huvudet och ner genom halsen, Singstar, en sjönsjungande väskryckare från helvetet i fel sällskap, ett frasigt underhudssår, ett friskhetssymptom, en fasad i villaförorten, en halsduk på marken, ett fruset apelsinskal, ett "fortsättning följer", vänner, plastkort, drinkmixade tankar, tankade nervceller, onda minnen som tränger sig så långt ut mot huden att man måste kräkas, välmeningar som man inte kan läsa eftersom man lider av känslodyslexi, rävgiftig kyla i ögonen på människor som kallar sig medmänskliga, men som sorterar ut folk i linjer med hjälp av rakblad på markens spegel, ett fyllo på väg hem, en vissnande skog, ett lovsjunget llöfte om framtiden, gröna ögon i blåslagen kropp, en naken kropp på decemberasfalt, tvåtusen år sen sist, glappande kontakter mellan här och nu, mellan främmande hamnar och havet.
Nu ska jag stå för vem jag är
Läste Peter Sylwans kolumn "Inget annat än sanningen" i Svenska dagbladet. Den var bra. Sylwan analyserar varför media jobbar som de gör idag. Har inte hittat den på nätet ännu så jag kan inte länka till den just nu, men jag rekommenderar den iallafall.
Sov tio timmar i natt. Gick och la mig lite snuvig igår, med långkalsonger och raggsockar och duntäcke. Man kan tro att jag bor i ett hus utan väggar och tak, men ibland är jag bara frusen. Vaknade upp helt utvilad idag, tio timmar senare. Läste tidningen i sängen och surfade lite.
Tack för alla julkort jag har fått. Det är inte så ofta resten av året som man får riktig post. På riktigt. Genom le grande postlåda. Jag blir jätteglad när jag ser dem ligga och vänta på mig på hallmattan.
Förlåt allihop för att jag inte skickat något julkort själv. December har inte varit min mest stabila månad. Äh, det är väl ingen ursäkt... så, det får bli ett löfte istället, jag ska skicka kort och riktiga brev till mina vänner under nästa år.
Fler löften... jo, för fan, jag kan lova vitt och brett att jag ska våga stå för den jag är från och med nu. =)
Hon som kan tänka till Saturnus
När hon spelar med på rasterna spelar hon inte den rättmätiga finjusterade ungdomsängeln, det är inte den flickan i henne just nu, det är ett pappersspöke som vinden huggit tag i, det är en månblekt hud och fotsulor som strövat över stränder med vita stenar, det finns silverstrålar i hennes tankar som varit uppe på Saturnus och vänt.
När hon äter vyerna utanför bussens fönster på vägen hem från gymnasiehelvetet är hon inte hungrig, hon vilar bara på det mest fridsamma sätt hon kan, hon är tatuerade sekunder på skuldfri hud just när du passerar hennes säte, just när bussen kränger till tappar du ditt enda rimliga koncept, en liten enkel blank punkt inuti ditt huvud lösgör sig och sprider sig till dina fåniga pupiller och du är borta, avlägsen, långt från hennes tid.
När hon sprider ut sina vingar över himlen sjunker jorden ner och målar över sina svarta får, sina hagar av ägnslande. När hon går överallt i Stockholm är hon ett starkare hjärtslag, en klarare ton av sin ögonfärg, än hon var då, där hemma var då. När fingrarna skjuter fram alla brev hon aldrig skrev, då blöder ungdomsängeln ur sina ögon, när skorna trycker undan ljumma sekunder av pappersfigurer, förfluten tid är bara brev skrivna på tunnt papper för henne, människor hon mött griper henne inte mer än en halvtaskigt översatt spänningsroman.
Med en stad i ryggen
Hon ser på mig som man ser på färskt vatten i öknen. Hon drar tågrälsen över gården, slickar fötterna på människorna som trängs framför mig, men släpper mig aldrig med sin modstulna blick, hon kastar upp glittersnö i Carl Johans Park, blåser ut sitt vanvettiga pudersnö över Drottninggatan så att spårvagnarna slirar i spåren, uppåt går färden med mina tankar, dem har hon tagit med sig nu, uppåt mot centrum, mina förhoppningar, mina tomma frågor och lätta svar, hon fångar mig och mina år, hon släpper inte sitt grepp om min ryggrad, hon finns där, hon är min stad, för alltid.
Men Stockholm lever under mina fötter nu, Stockholm är en oupptäckt kontinent, Stockholm är mina drömmar och min verklighet. Jag låser upp dörrar nu, till den här stan, och jag går rak i ryggen. Stolt.
Som jag vill skriva
Värme
"Så här i jultid är det förstås inte de stora vägarna vi behöver hitta. Snarare borde någon uppfinna det gps-system som leder fram till de ensamma och ensliga, till alla som inte klagar på släktstress och stora kalas utan känner att julen rusar dem förbi."
Det skriver Karin Thunberg i sin kolumn i Svenska Dagbladet idag. Jag håller med henne. Om julen betyder något för mig så är det att dela med sig av sin värme.
Magnus Betnér Uncut
Slag i magen på den moderna litteraturen
Jag är medlem på portalen Poeter.se. Där kan man publicera sina texter och läsa andras texter och kommentera och så finns det en del andra finesser som jag gillar. Gillar, förresten, det är en underdrift. Poeter.se är mitt andra hem. Idag meddelar redaktionen att portalen ska läggas ner. Så här skriver en av redaktionsmedlemmarna om anledningen till beslutet:
"Hela denna resa från noll medlemmar till över 15 000 har varit fantastik, men den sista tiden har inte varit lika fylld av lust. Det har blivit för många hårda ord, för många hotfulla mail/meddelanden till mig själv och till många andra, och nu även för många som ringer hem till mig och min familj."
Jag läser meddelandet med bestörtning. Jag står redo att med alla medel jag har för att se till att Poeter.se ska kunna leva vidare i någon form. Det här är ett slag i magen på en stor del av den moderna litteraturen som föds just på Poeter.se. Jag kommer att använda tid, kraft och engagemang åt att hitta en lösning på problemet.
Frosseri och hopp om hopp
Såg filmen Stardust nu i veckan. Det är en saga om kärlek. Vacker, modig, sann kärlek. Och äventyret som följer om man vågar ge sig hän. Manuset är baserat på en roman av Niel Gaiman. En av mina favoritförfattare. Hans bok Neverwhere är en av mina favoritböcker.
Jan Malmsjö har skällt ut Persbrandt i tv. Skådespelare... offentliga personer... de står på Dramatens scen och vi som sitter i publiken hänförs i mörkret. Det är inte oss strålkastarna är riktade mot, det är dom, och nu har Herr Jan Malmsjö tröttnat på sin kollega. Och suck... jag orkar inte höra på skiten... jag orkar inte ta ställning, och jag har så svårt att vara likgiltig, att ta det som det kommer. Så nu önskar jag bara att skådespelarkollektivet också kunde lösa sina konflikter utanför tv-studion. Jag blir bara trött av att höra och se det. Jag vill bara se skådespelarna göra sitt jobb uppe på scenen. Jonas Karlsson blev intervjuat i SVT igår och sa nåt liknande. Han tyckte inte att han ville dela med sig av sitt privatliv. Han ville jobba. Jag fattar inte att det måste bli så förbannat privat och dramatiskt med folk som är artister, författare, skådespelare eller är offentliga på ett eller annat sätt. Låt dem ta sii ansvar, kräv att de gör sii jobb, ha förståelse för att de inte är några övermänniskor att de kommer att ta ogrundade beslut i tjändten ibland, att de blir stressade trötta att de inte kan låta bli att påverkas av vad som händer i sitt privatliv och låta de där känslorna skina igenom på jobbet. Självklart måste det bli så ibland. Så blir det ju för alla människor. Men det är väl nästan perverst att jaga någon, hacka på någon tills den går sönder, och till på köpet göra detta offentligt, i media? Skitsnack, säger jag om det. Jag förundras över journalistiken i våra dagar.
Jul-lunch med jobbet. Vi stack iväg till ett mysigt ställe en bit utanför centrum. Julbord... Frosseri. Vi behöver inte all den där maten. Av sorgligt uupenbara skäl. Ändå äter vi julbord efter julbord år efter år. Och så sitter vi där och sväller och skrockar med varandra om att ho ho ho vad mätt man blev, man orkar ju inte röra sig knappt... och det är höjden av ignorans. Jag är ignorant... Det enda jag gör är att tänka på det. Jag agerar inte ett gram. Jag äter mig igenom ytterligare ett julbord och skrockar jag med. Jag känner mig lite dubbelmoralisk. Det känns ju jobbigt.
Visst måste man få stänga av alla sina jobbiga tankar ibland? Just nu börjar jag känna av en massa djävla svettig tomhetsångest och jag har inte kraft nog att ta itu med allt som tynger ner mig. Jag vill bara vara jag, här hemma, i lugn och ro, utan att behöva gråta för att allt känns så vridet, jobbigt och fel. Jag skulle vilja kunna känna att jag inte gäör fel bara för att jag inte orkar måla mitt liv vitt varenda dag, jag vill känna mig okej även om jag smyger in grå eller kanske helt svarta figurer på min duk. Usch... det känns som att jag kraschar mot varenda husvägg samtidigt som jag står kvar, orörlig... det är rätt jobbigt. Men jag tar en sak i taget, en dag i taget och jag måste värja mig från att få så dåligt samvete för att jag tar beslut ör att jag ärr rädd för att vara ensam. Ja, det handlar om det , det mesta i mitt liv, om att jag bara inte vågar tro på att jag kan stå ensam. Så jag bäddar in mig i tryggheten så mycketjag bara kan. Och så ibland, ganska ofta, ligger jag i all min hopsamlade trygghet och bara kippar efter frihet. Det är för sorgligt egentligen. Jag försöker klippa upp min trygghetskokong just nu dock, och det är väl det som gör ont, det hoppas jag att allt det jobbiga som finns i mitt bröst just nu är iallafall. I så fall är det hoppfullt. Hopp... jag måste hitta lite mer hopp i mitt liv.
Fan också...
Svårbeställd kaffe och en bok uppklistrad på insidan av mig
Gick upp till Kulturhuset efter jobbet. Tog en varm macka och en kaffe. Svårt det där ibland, att beställa kaffe, verkar det som, jag ville ha en smaksatt latte, jaha, så jag står i kassan och blickar upp mot de där syrup-flarrorna på hyllan bakom kassapparaten. Nej, jag kunde inte läsa vad alla innehöll för smaker, ja, jag bad kassören om hjälp, han rabblade upp smakerna snabbare än du missar busshelvetet på morgnarna, jag hann inte med, jag såg på honom, han såg på mig, färdigläst och fin, jag uppfattade inte alla smaker, sa ja, han rabblade upp skiten igen, om möjligt ännu snabbare, jag såg på honom och kände mig, ja, ska vi säga, dum i huvudet?, sen kom det fram ännu en kassörska som tittade på mig och sa, jag tar det här, jaha, visst, jag uppfattade inte alla smakerna man kan få på sin smaksatta latte, nähä, okej, sa tjejen, kardemumma och hasselnöt är de godaste att ha ui latte, jaha, tänkte jag, tycker du ja, sen hade kön växt sig så stor att jag inte kunde stå kvar längre, så jag valde vaniljsmak. Okej, säger tjejen och vispar i hop min 36-kronors-latte och hivar över den till mig, och säger, du, jag hade inte i så mycket syrup för det blir sååå sött då, så du kan väl smaka så häller jag på mer om du vill, så fan att du gör, tänkte jag och gick tillbaka till mitt lilla fönsterbord. Fan... djävla Stockholm, djävla svåra kassörer. Skit, skit, skit, tänkte jag.
Läste ut Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora". Den är så fin. Och sorglig. Och bara rätt på. Så sårigt naket han berättar. Man vill ju bara ta huvudpersonen i sina händer och ge honom värmen i sitt hjärta. Jag känner igen mig i detn där småstadskomplexdesperationen. Jag har också suttit på tåget fram och tillbaka från Stockholm. Jag har mina minnen. Jag har mina djävla gråkalla dagar nerborrade i magen, i svalget, i handlederna, i tårkanalerna, i hälsenorna, på stämbanden, i det där obeskrivliga som tiden ger oss när vi reser från ett tomt blad till ett annat. Han beskriver det så bra, det är så sorgligt, stort och ensamt, livet, i boken. Det är så många vackra ord, beskrivningar, tankar, det flyger rakt in i mig, det som finns på sidorna. Det bränner, precis som det ska göra, det är litteratur som jag förstår, en helhet som jag fäster inuti mig, som jag bär med mig, tack Ronnie.
Aldrig någonsin mer
När, egentligen...?
Undrar om det var när jag insåg att jag kunde läsa.
Jag minns inte. Det bara fanns där.
Undrar om det var i taxin till lekis eller nån gång på gårdsplanen utanför det stora vita lekishuset. Jag var alldeles ensam. Hade en kall osynlig ring omkring mig. Hade onda aningar. Sex år. Tomma ord. Ledsna timmar.
Var det när jag gick genom skoltiden alldeles tyst av rädd galenskap?
Undrar om det var på bussen hem nån gång i gymnasiet, undrar om det var när jag tänkte att jag får fan inte tänka mer utan våga göra, göra som dom, fast jag aldrig nånsin ville göra som dom, ville göra som jag, ville simma ut i ett vitt vattendrag och simma ner och hämta den stora gyllene skatten på botten av mitt ensamma hav?
Undrar om det var när jag såg den tomma studentmössan i min hand,
undrar om det var när jag frös på väg hem efter min första djävla tenta, undrar om det var när jag klev innanför dörren på alla festerna som flöt genom mig, timmarna som jag flöt genom, genomskinlig, av blött papper, av lätt hud, av ingens ögonblick, av frasiga chipsminuter, av alkoläsksekunder, av tårar uppspydda i toaletten hemma, där hemma var då.
undrar om det var när jag skar av, skruvade bort, halade ner
undrar om det var när asfalt blev min favoritsmak
undrar om det var när jag valde att lägga huvudet på rälsen och gråta
Jag har glömt så mycket, jag har varsamt vikt ihop mina minnen i drömmarna och gömt dem nånstans mellan huden och ryggraden, i saliven, mellan händerna, mina stränder.
Jag undrar om jag verkligen står när jag står.
Grattis Birgitta Granberg
Birgitta Granberg vann finalen i Poetry Gang Bang i år. Av en slump har jag sett henne uppträda två eller tre gånger de senaste veckorna. Hade ingen aningom vem hon var innan. Sen har jag surfat lite och sett att hon kom två i finalen förra året. Hon får verkligen fram det hon vill säga.Det ska jag ta efter. Grattis Birgitta Granberg! =)
Stygn
På en fullsatt bänk river två ögon fram ett ännu oplockat stygn
i mig, i alla som passerar finns det
baksidor av klockor, med hemliga meddelanden på språk vi glömt, vi letar vilset på biblioteket efter det där som bara måste vara balsam över det där sönderrivna, det där frammanade av lätt hopsjunkna ögon, tillhörande en kropp på den där bänken, så fullsatt av enkel publik som betraktar mitt liv, våra liv, vår rekvisita, vår asfalts-scen.
Uppe på biblioteket, vårt green-room, ligger böckerna i rader på golvet, i kreativa solstrålesvängda linjer förför gamla ord våra nya tankar, men ingenting gör rent det upprivna såret, allting petar i det oplockade stygnet, i dig, i mig, det blir aldrig paus, akten är för evigt, och sorgen lägger sig mellan oss och publiken, som en bro.
För varandra är vi främlingar för alltid, hjärtat slår ut det sista stygnet, som hjärtat alltid gjort, tiden går mitt på vägen, vi uppfinner snabba bilar, vi sätter oss bakom ratten, blundar och kör rakt på tiden, slungas ut genom vindrutan, dör, vaknar upp med ett stygn i bröstet, möter en blick som bara måste hugga tag i det där enda som håller ihop oss. Det måste gå sönder, falla ut, för att vi äntligen ska se.
Mår illa
Stack iväg till gymet. Behövde skingra tankarna. Det var effektivt. Och skönt. Sen firade jag och pojkvännen att vi ska flytta. Köpte med mig en flaska vin, sen lagade vi en god lunchmiddag och skålade för framtiden. Några timmar senare träffade jag en kompis, vi käkade middag och stack sen i väg till stora danstället. det var kul, men jag borde hålla mig ifrån baren. Så är det bara. Har lovat mig själv att ge fan i att dricka så mycket. Det förstör bara kroppen. Fattar egentligen inte varför jag måste bälga i mig så mycket. Mår ju BARA dåligt av det. Suck. Gick från stället en kvart innan de stängde, när jag kom till tunnelbanan så var det 26 minuter till nästa tåg. Gick till snabbmatstället och köpte en hamburgare, haffade en taxi och släpade mig in i den, somnade nästan på väg hem. Ytterligare några hundralappar fattigare stod jag i hallen och drog av mig kläderna, sen tvättade jag av mig sminket och dråsade i säng.
Söndag
Misär. Illamående. Tredje advent. Illamåendet släppte inte. Undrade om jag fått vinterkräksjukan. Låg i sängen hela dagen och kvällen. Väntade på att illamåendet skullege sig. det gjorde det inte. Kräktes lite. Åt lite. Sov mycket. Myste lite med pojkvännen i soffan framför en bra film. Pojkvännen bjöd på glögg och lussebulle. Jag orkade en halv katt. Halv tio höll jag på att somna i soffan. Gick och la mig. Svårt att sova. Någon timme senare kom pojkvännen och la sig bredvid mig.
Sov dåligt. vaknade ungefär en gång i timmen, om inte oftare. Illamåendet höll i sig.
Måndag
Illamåendet fortfarande kvar. Stannar hemma från jobbet. Undrar vad det är för fel på min mage. Vågade äta lite frukost. Sov. Åt lite lunch. Ringde några viktiga samtal. Fortfarande illamående. Kan det vara stress? Bara några dagar kvar till jul-semestern. Bode vara på jobbet. Men magen förhindrar det.
Lördag
Fyll på livet
det rinner ur dig
Det handlar inte om sekunder
Det handlar om celldelning
du blir annorlunda, äldre, för varje cell som dör i dig
kommer det en ny
som inte har en aning
Vik
över det där tysta
mellan ett slag och nästa
du passar bra i den där mörka gränden
Vinglasen ler åt dig, du ler naturligtvis tillbaka
Strö salt
så granit över minnen i händerna
händer av mjukaste sköraste hud
slå undan och riv fram blodådror
vävnad är bara nya celler, nya år, är bara de flestas vanliga avräkning på livet
Vik ner din mjuka gard
Slå över på kalla asfaltsvägen eller hårda taket
där uppe
vingla över dina sorger
Stick ner världen som den målats upp för dig
Stoppa ner skiten i jackfickan och gå ut, ner
fyll på.
Fredagsdrickatankar
Sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäck. Skivan "Med solen i ögonen". Herregud vad jag har lyssnat på den i mina dar. Men nu var det år sen jag satte mig och lyssnade igenom den. Har precis kommit hem från ett trivsamt glöggmingel hos ett par kompisar. Men nu är jag hemma igen. Och nu tänker jag hälla upp nån slags alkoholhaltig vätska i ett glas och häva det. Så romantisk är jag idag. Och så ska jag lyssna på Winnerbäck och samla ihop mig, vara jmig själv här hemma, älska att vara jag, försöka att inte fly någonstans, utan bara stå och gå just precis här hemma, i den här lägenheten, inte känna mig rädd för allt, för mig själv för tiden, för hela livet, för alla andra, ni vet, de där läskiga med en fot kvar i skuggorna, de där som viker undan, som ryms bakom rubrikerna i tidningarna, bakom stängda dörrar i trapphuset, som är minnen från hårda dagar i skolan, de där andra med hårda blickar, de där som man kanske bara målat upp på sin inre Berlinmur, de där som man ändå aldrig kommer att träffa igen, de där som lever i landet utanför, som har gått ner sig i de djupaste av träsk i ens hjärnas vindlingar och fuktigaste och kallaste vrår. Jag ska inte, behöver inte, vara rädd för dem. Och ändå... hur mycket behöver jag inte skriva av mig det här, hur mycket behöverjag inte våga berätta om mina rädslor för just de där skuggorna? Kram på er allihop, vi går här tillsamans. Jag är inte ensam. Ni finns här. Tack!
Det var väl ett bra kalas?
Mest skärvor på ditt kalas
Mest kaffesump längst ner
på faten svaga framtidslöften frammålade i grädden som ingen orkar äta upp
Prinsesstårtan sorgset hopsjuken över alla åren, nerbrända vaxljus
Glittriga barnögon med vuxenblick
Barnen kan alla sånger som föräldrarna glömt
som skaver hål på natten efter kalaset
som går igen i dagböckerdrömmarna, i vinet över asfalten som föräldrarna häller ut i kylan uppe på balkongen högst upp i huset
bara stjärnorna ser, vet vad de tänker, föräldrarna
kalaset var ju ändå bra, var ju väl lite mer
än skärvor ur ett dagisfoto, var väl mer än uppslitande paketöppningar, godisskålar med alldeles för många farliga färgämnen, var väl bubbligt och vackert, var väl för barnen, som inte gråter av stress, och press och allt annat barnovänligt som barnen känner av, som speglas i barnögon av vuxenblickar, var väl ett bra kalas?
Tomteblosstindrande händelser
Oväg
Jag, som bara är en sån som gillar ord, som sliter ner dem från virriga tankar, som målar det pirriga röda på kinderna med så många sprittande ord att det nästan gör ont i magen av dem, eller ont i ögonen, kanske det borde vara.
Så varför skulle just jag vara någon som skulle kunna trolla bort dig från din sida av skärmen, trolla bort dig till stränder med midsommarnattsblå sand, snäckskalsrosa hav och ett helt land fyllt av äventyr, sprickor i jorden och folk utan minne, utan säkerhet och utan garantier för ett tryggt och säkert liv?
Där, på den där stranden är du nu, utan pass och utan språk, utan den där bron att springa över, där möter du hålögavarelser, svartblodiga politikerröster i val där valsedlarna binder fast dig vid gallergrindarna längst ner i fängelsehålorna, där sover du aldrig gott om natten, där lurar vinden dig i gränder så smala att du måste ljuga dig full och tom innan du kan falla handlöst ut ur dem, där är du nu, dit skriver jag dig, om jag nu skulle vilja.
Vikt, inte skrynkligt
Ebba å ja viker tvätt
Slutet på en historia jag aldrig skrev
Reklampaus-ångest
Chips i pausen
Värsta sviten
Våga hångla!
Ut i världen
Nu börjar det!
Nu börjar det nu börjar det nu börjar det. Fiiiinaaaalen!!! Tjohoooo!!!
Sandras lånade lista
DAGENS:
Frukost: Lite apelsinjos, vaniljyoughurt, rundsmörgås med gulost
Motion: Hm... upp och ner några gånger fyra trappor till jobbet.
Väder: Kallt luciamörker
Låt: Glääääääns över sjöööööö å strand....
Botten: Min nervonojja
Måsten: Prata ut om mina jobbnojjor med kollega
Planer: Prata ut om mina jobbnojjor med kollega
Rutiner: Hålla till vänster, le mot medmänniskor
Lunch: Jakkinicku (Jaaa, för fan, jag vet, det är inte rätt stafvning, men det är nåt på japanska)
Kärlek: Min snälla kollega som tror på mig trots min jobbnojja
Ont: Ont i axlarna
Mående: Gött.
Programförklaring
Svenska hjältar
Vad skulle ni välja?
eller
Mätt
Måste ha en öl i hop med pirogerna. Måste ha en öl, bara. Nån som kan se skillnad på Mr Taco taste Pirog och Mr vanlig köttfärs-smak-pirog?
Vad garvar ni åt på nätet? Dela med er genast!
Pirogerna är i micron, kom på en ak: Jag har lovat en kompis att muntra upp henne med lite roliga Internet-sajter. Så, tipsa gärna om Youtube-klipp och andra roligheter man kan hitta på nätet.
Pirog-koma
God kväll. Tänkte göra något så modernt som att blogga mig igenom den här lucia-aftonen. Blev inspirerad av Alex Schulmans Nobelfest-blogg. Har ni läst den? Tycker att den var skön. Här finns en sammanfattning av bloggen (länk).
Vad ska jag göra ikväll då? Först ska jag värma ett par Gorby piroger - en med originalköttfärs-smak och en med Taco-smak. Sen ska jag väl kanske vika lite tvätt, sen ska jag kolla på Bonde söker fru, det är ju finalen och finaler brukar ju vara klyschiga, glittriga och melankoliskt tillbakablickande, precis som jag vill ha det ikväll.
Jaha, vi hörs om ett tag då. När jag gått in i pirog-koma-stadiet.
Oj, glömde: Kanske ser jag några avsnitt av Hipp Hipp som jag har på DVD-box.
Livet lekte igår
Dags för ett framträdande på Poetry Gang Bang på restaurang Rabarber. Det blev dikten "Jag har aldrig...". Hade lärt mig den utantill. Det kändes bra att prova utan papper. Jag hade så kul igår. Det var skönt att våga ställa sig på den där lilla scen-plätten och få säga mitt. Gick stolt och nöjd och tog en välförtjänt bira i baren efteråt. Men egentligen så känns uppläsningarna bara som en bra ursäkt för att få träffa trevliga människor. En ursäkt för att få le tillsammans med er. Jag tror att livet ryms i ett leende. Och jag kände verkligen att jag levde igår. På riktigt. Tack vare er. Ni är bäst! Kram! =)
Feg
Flaggdag
Förenta Nationernas generalförsamling antog och kungjorde den 10 december 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Idag flaggar jag för denna förklaring.
Tänk efter före
Mobbning. Smaka på ordet. Förbannat iskallt ruttet. Läste en artikel i Aftonbladets nätupplaga om två överlevare. Det är en sådan lättnad att läsa om sånt. Idag går minatankar till ALLA de som blir mobbade.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1423579.ab
Om förhållandena vore omvända...
Häftigt med estradpoesi-träffar
Tog tunnelbanan till Ropsten och Hjorthagens Medborgarhus för att lyssna på Poetry Slam-tävlingen där. det var jättemysigt. Jag ångrar att jag inte tog med mig några texter, då hade jag läst lite på Öppen scen. Det var så lagom mycket folk och själva scenen var så liten att det hade passat mig och min nästan obefintligt utlevande estrad-stil. Men det blir fler tillfällen till det. Nu är jag verkligen sugen på att läsa. Det känns kul! Och jag tror det hjälper mig i mitt jobb också, att öva att prata inför folk.
Tisdag
Pirr i magen. Återkommer möjligtvis till anledningen.
Sevärt
1. Lady in the water
(Såg den nyss, jättemysig film, härlig musik också)
2. Skicka vidare
(Helt perfekt förmedlad underbar tanke)
Ankomst förberedd
1.Middag på Mamadou (mysig liten asiatisk restaurang helt i min smak)
2.Releasefest för Svensk Poet 2007. Vi träffades på tryckeriet Författares bokmaskin på Kungsholmen. Det var supermysigt. Jag läste de två dikter jag bidrar med i boken. Hade inte tänkt att läsa först men efter att ha lyssnat på de andra som var uppe och läste så kände jag att jag också vågade. Det kändes bra och viktigt att framföra dem. Men bäst av allt var att få träffa de andra poeterna. Det är så kul att träffa andra som också skriver. det ska jag fortsätta med. Så klart! =)
3. Efter-uppläsnings-öl på Göken. Magnifikt skön avslutning på kvällen.
Söndag
Första advent. Julpyntet är uppsatt hemma sedan i fredags. Kändes inte så tvångsmässigtsom jag var rädd för. Så nu när första advent är här så är det lite julstämning här hemma. Jag vill tipsa om julmarknaden på Drottningsholms gårdsplan, där jag var för några år sedan. Prylarna är kanske lite väl dyra men för mig räckte det med att bara vara där för att få en riktig härlig julknsla. Och det är mycket sagt föratt vara den påhejare av skifte från monarki till republik som jag är. Jag var till och med inne i slotts-shoppen, eller vad den nu heter, och kollade på de fina slotts-souvernirerna man kunde köpa där. Ja, det är fint med slott, det erkänner jag. Bäst vore om jag kunde få bo i ett av dem. Tillsammans med en massa andra. Kollektiv, vilket härligt livsfördriv!
Jag ska kolla upp vilka julmarkander som är värda att besöka. Sen ska jag kolla med Gud om när det kommer snö.
Och däremellan ska jag försöka läsa ut "Den lille vännen" som jag har i bokcirkel-läxa till på torsdag.
