Nova

God morgon! Stter här vid frukostbordet och har ätit upp den fiberrberikade gröten och hör regnet knattra på fönsterblecket. Jag har fått plats på en författarskola på Folkuniversitetet. Vi börjar på tisdag. Det här är nog precis den knuff framåt jag behöver. För övrigt så ska jag till puben Southside vid Zinkensdamm i morgon och lyssna på ny poesi och kanske läsa något själv. SvintoSara och Martin hänger med.

Just nu läser jag Mia Törnbloms "Så dumt!" och jag gillar den. Jag skulle nog aldrig ha läst den om jag inte var med i en bokcirkel där vi valt ut den till månadens bok. Vilken tur att jag anmälde mig! Nästa gång är det jag som väljer bok och jag har bland annat hittat en bok som heter "Stockholmssägner" av Daniel Wattin. Det finns en snygg hemsida till boken: http://www.sodratornet.se/stockholmssagner/

Jag har också de här böckerna på listan som vi ska välja bok från:
"Den tysta flickan" av Peter Hoeg
"Enhet" av Gabriella Håkansson
"Duck City" av Lena Andersson

---

... under strecket, dvs bland de böcker som inte hamnade på bokväljar-listan, har jag ytterligare ett gäng böcker som jag blivit nyfiken på:
"Operation B" av Gabriella Håkansson
"Staden som slutade andas" av Kenneth J Harvey
"Ful" av Scott Westerfeld
"Självkänsla Nu" av Mia Törnblom

De allra flesta av böckerna på listorna finns på Sciencefictionbokhandeln.

HURRAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!! VI ÄR I PINGIS-SEMIFINAL!!!!!

Nu är det ställt bortom allt tvivel: Mitt bomärke sitter alldeles uppenbart på Edinburgh Castle.

Jag är en sån där som har svårt att släppa efter. Det blir ofta styltigt om man vägrar att ge med sig, och livets tavla blir fylld av trista enkla tunna streckgubbar. Så har det kännts för mig. Tills alldeles nyligen.

Jag har varit ursinnig, Jag har varit panikslagen. Hemskt ledsen också. Kännt dagarna gå med mig i släptåg när jag helst av allt velat styra. I nån slags rädsla har jag velat vara den som alltid håller i rodret. Jag har hållit mig på miltals avstånd från alla. Och byggt upp tomhet omkring mig.

Jag har missat enormt många tillfällen här i livet. För jag har varit rädd att släppa in, ens minsta lilla värme och vänlighet. I möten har jag iakttagit, tänkt, men förblivit tyst. Nog har jag pratat, men jag har förblivit tyst om det jag tänker allra innerst inne. Jag har blivit så bra på det där att jag till slut har gått vilse i det. Jag har velat hitta ut, men inte fattat. Förrän på den absolut allra senaste tiden.

Jag har fattat att det gör inte ont att ta emot andra i mitt liv, att jag inte är så himla skör som jag har gått omkring och varit rädd för. Jag går inte sönder och jag är värd att ta plats. Jag har något att komma med. Något att ge andra. Till saken hör också att jag älskar att tävla. Jag tävlar för att vinna. Och mina vinster har jag samlat på hög hemma i min ensamhet. Tills alldeles nyss. Jag behöver hamna i ett sammanhang. Ett varmt, glatt, skönt, fint sammanhang. Det är illa att jag inte vågat mig dit förrän nu.

... så skulle jag välja Johan Johansson som president.
http://www.myspace.com/johangjohansson

På vissa plan är jag lättköpt. Jag älskar giganter till exempel. Alltså, snälla giganter. Jag är kär i brottarjätten Karelin och jag älskar Carolina Klüft och roddarn Karonen. De är extremer och blir på så vis fullkomligt självlysande bevis på att alla människor är unika. Och jag älskar det där, det unika hos oss var och en. Leta efter det, och lyft fram det när du hittar det.
Jag gillar Ara också. Ja, Brons-besvikelse-Ara. Jag tycker att han gjorde helt rätt. Nog om det.

SL rivstartar hösten med en mängd goda nyheter. Har bara hunnit skumma igenom listan, men jag gillar särskilt punkt nr 11:

http://sl.se/templates/Page.aspx?id=13075

I mitt jobb måste man ibland hålla i sig för att inte få svindel. Så är det för mig iallafall. Och jag vet inte om jag vill vänja mig vid alla intryck jag får. Många andra, de flesta andra, här på jobbet verkar kunna vänja sig vid all information och alla insatser vi jobbar med. Som handlar om människor. Officerare, soldater, deras anhöriga, politik, utspel, budgetutfall, nationers uppgång och fall, livet för enskilda och för hela folk. Jag kan inte skaka hand med mig själv och komma överens om att det här bara är ett jobb. Något man kan begränsa till de uppgifter man får, något man kan skärma av i tankarna på fritiden. Jag har nog på det hela taget svårt att pricka rätt, att vara den där smarta informatören som gör skickliga manövrar och firar segrar med en kopp svart kaffe i fikarummet, eller som sitter över dag efter dag på jobbet i febersvettningar för att komma i mål med en smart kampanj. Jag säger inte att det är nåt fel med att göra så, tvärtom, det är nog att göra precis rätt, att agera så, men för mig handlar det om nåt helt annat, jag kan inte samla mina känslor, tankar, mina tårar och mitt svett och blod i små små punktinsatser och sen vrida om mitt perspektiv och bli nån annan efter att jobbet är gjort. Jag blir för engagerad i kanske fel saker. Och där är väl min akilleshäl. Jag kan inte ruta in mig, eller så rutar jag in mig alldeles för mycket, och då får jag höra att jag ska spänna av. Men jag vill vara sån här. Och jag glömmer aldrig Ingy, Ingela Klemez, som jag hade förmånen att få träffa och intervjua för tio år sen. Hon är en cool lady som varit modell, bland annat Lars Wallins favoritmodell, som just den våren när jag träffade henne, hade provat att släppa en singel. Men det var inte hennes musikalitet som fångade mig. Det var att hon slutade att modella för att hon ville ge för mycket av sig själv på bilderna. Och det funkar inte när man ska jobba som modell. Hon var så djävla cool. Och jag tänker på det där då och då. Jag träffade henne bara en gång men det mötet sitter kvar i mig som en varm stor strålande stjärna.

Hur är det? Löser det sig? Skit i det du, vill jag säga till mig själv. Men det går inte. Jag tänker på det hela tiden, om jag inte få huvudet fullt av nåt annat. Av passion. Av berusning. Och därför älskar jag den där texten Berusa er, som vi fick läsa på kursen på Fridhem:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar och berusningen redan är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är.
Och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er:
"Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag."





Och myor: Jag kan inte franska, men när du läste texten på franska var det inte innehållet, det var passionen för livet som uppfyllde klassrummet. DET är stort. DÄR har vi alltings början, mitt och slut. Och så Björn: Som du speglade Berusa er i din Var nykter. Där, i sådana texter, kan jag vila, växa och för dem kan jag leva.

Jag visste att den här dagen skulle komma. Redan när jag gick hem från jobbet den 11 juli visste jag att om fyra veckor skulle min semester vara över. Nu har det gått fyra sköna semesterveckor och jag sitter här och är klar för att åka till jobbet. Nu måste jag bara göra mig av med den här djävla jobb-ångesten på nåt sätt... Jag vill vara med mina kompisar, tänker jag. Ni ska bara veta hur ovan den frasen är för mig. Vara med mina kompisar. Jag har börjat "vara med mina kompisar" först i vuxen ålder. Och det känns så himla sorgligt. Jag borde ha släppt in dem så mycket tidigare. Nu är det fortfarande trögt, men det är där jag vill vara. Hos mina kompisar. Men jag känner en sån press. Jag är så rädd för att göra fel. Och då känns det som det enda jag gör är att göra fel. Det känns som att det inte finns någon felmarginal för mig. Jag måste göra rätt, väldigt rätt, hela tiden. Och jag väljer så sällan rummen hos mina kompisar. Och det är där skon klämmer. Och det gör rätt ont... Men jag tar mig inte något svängrum. Hallå, vill jag ropa, var finns jag, i vilket rum finns plats för mig? Det är som att jag har på mig en väldigt för trång kostym. Usch... Jävla jobbångest. Jävla livsångest.

Huka er...

http://dodsstjarnan.com/ordkrig.com/tavlande/sandra.html

Nu är jag hemma igen efter att ha varit i Nyköping, Kolmården, Vikbolandet och åter Nyköping i den ordningen. Sitter här med ett glas vin bredvid mig och känner hur det kliar i fingrarna. Har skriv-idéer att förverkliga, men jag vill först göra ett litet inlägg här. Anledingen är Nina Ramsby. Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och i den senaste Min Helg-bilagan blir Nina Ramsby intervjuad. Jag har inte hunnit läsa intervjun ännu, men den ligger här på bordet bredvid datorn så jag känner att jag vill säga nåt om henne innan jag glömmer det. Jag vill hylla henne. Tycker att hon är fantastisk. Jag vet ganska lite om henne, men hon får mig att känna mig harmonisk. Hon verkar snäll. Och tuff. På ett superbra sätt. Hon är grym. Det borde finnas fler som ger mig den känslan. Och antagligen gör det det. Antagligen går det omkring en massa människor som bär på den där egenskapen, men som av en eller annan anledning inte förmår sig själva att plocka fram den. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir så fantastiskt glad och jag mår så rungande bra när jag träffar er som kan, som gör, det där, som är här och nu och är generösa med er själva. Jag är enormt tacksam över er.

Här kommer Nina  =) Kärlek till er allihop!