Sommarprat
1. Se Batman - The Dark Knight. Anledning: Heath Ledger.
2. Lyssna på Sommar i P1 med Howlin´Pelle Almqvist.
3. På väg till Sverige igen och jag förvandlas från mitt utlands-jag till mitt Sverige-jag. Det börjar redan i incheckningskön på Edinburghs flygplats. Jag märker att det står flera andra svenskar i kön och plötsligt börjar jag se - eller, alltså, givetvis... LÅTSAS... FÅ FÖR MIG... att alla andra är skitnödiga, ytliga, oroliga stackars själar som har teflonpersonligheter (fråga mig inte vad det betyder, det låter bara så där lagom ironiskt). Sånt blir jag så trött på; oartigheten, nonchalansen, "jag-tänker-minsan-inte-hjälpa-min-granne"-mentaliteten, masshysterin över All-djävla-sången, JA, den på Skansen. Nu när jag sitter på flyget vill jag bara säga till alla nervösa vällinghuvuden tillsvenskar, mig själv inkluderad: Kom igen, bli något, något EGET. Försök åtminstone. Använd er intelligens, som jag VET att ni har, till att skapa er själva istället för att kladda på en massa skit som gör er till en kopia av någon annan.
Det är Pridefestival i stan när vi kommer hem. Påfallande många frågar sig varför. "Varför ska dom ha en festival?" Jag vill fråga "VARFÖR INTE?" Det är väl inte mer med det? Vad skulle bli bättre om Stockholm en gång om året - en vecka om året - ser ut som resten av året, utan Pride? Givetvis enligt följande mönster: Stan skulle se lika normal, snygg, okej, lättflytande, naturskön och välvårdat finputsad ut som resten av året. Inget mer. Inget mindre. Pulsen skulle vara lika hög som resten av året. INGET SKULLE STICKA UUUUUUUUUUT. INGET SKULLE STICKA UUUUUUUUUUT. INGET SKULLE STICKA UUUUUUUUUUT. Allt skulle vara precis som vanligt. Och så där svenssonskönt förutsägbart. Vissa skulle säga TRYGGT. Jag säger: Åt helvete urtrist utan Pridefestivalen, som jag för övrigt i år kommer att få vara med om på riktigt för första gången, eftersom jag ska vara inne på festivalområdet för första gången.
Frågan jag ställer mig är: Är Pridefestivalens ve och varande för vissa som att lyfta på locket till en schysst puttrande indisk gryta? Är det lukten av ett helt, äkta och öppet liv för alla, oavsett sexuell läggning, man inte vill känna?
Jag blir inte trött på folks inställningar till olika sexuell läggning längre. För mig är det ointressant vem man tänder på. Jag är istället fascinerad över att så många lägger så stor vikt vid sexuell läggning. Jag har aldrig riktigt fått nåt fullständigt svar från någon på varför. Jag ska jobba två kvällar på Pridefestivalen. Kanske kan jag få några svar där på frågan.
Längtar jag hem? Vill jag hem till det land vars attribut jag nyss nämnt? Puh... Nej, det är inte DET jag vill hem till. Men jag vill hem till det som är mitt eget. Och jag ska börja planera.. Göra långsiktiga planer... Äh... Fan vad tråkigt för resten... Jag har ju semester... Men jag ska åtminstone börja fila på en lista över vad jag tycker är roligt att göra, vad jag skulle trivas med att göra. Jag gillar klassisk musik, att vara ute i naturen, djur.... Låter som en kontaktannons av det tråkigare slaget. Men det här är också jag. Jag har ingen lust att hålla på att förställa mig, eller dölja delar av vad som är jag längre. Och då kommer det där fram. Och det är det där som jag inte visat, eller tagit mig an, som jag kanske skulle satsa på. Det skulle vara skönt i så fall.
Vad händer mer i Sverige under mina sista två semesterveckor? Jag får se. Tänker inte spekulera något djupare i det. Jag vill strosa runt, koppla av och njuta av de omgivningar som för stunden omger mig. Jag ska läsa ut boken "I en klass för sig". Jag ska försöka att inte oroa mig så mycket för framtiden, jag ska tänka att det kommer att ordna sig.
Till alla mina kurskompisar!
Hej Svalöv!
Men det är fortfarande ett par timmar kvar på kursen. Vi börjar om tre kvart. Det känns vemodigt, men jag är full av inspiration och känner att de här dagarna har lärt mig hur jag kan ta mina texter till ett djupare plan. Jag har sett hur man kan spela upp filmen i huvudet, jag träffar mina kraktärer och lär känna dem bättre innan jag skriver ner deras historia. Jag ser dem klarare och tydligare framför mig. Det är spännande, läskigt, kittlande, roligt, härligt.
Och jag har fått tipset om att använda en timme per dag åt skrivandet. Och jag har köpt Skrivarkalendern 2008, där finns det en massa skrivövningar. Och jag har fått så mycket annat under den här veckan. Det var svårt att sätta mig för att skriva det här inlägget, för jag vet att det är det sista jag gör här, på min dator inne på mitt rum. Väskorna är packade, sängkläderna ligger i en hög på golvet. Ska lägga ut dem i hallen utanför dörren när jag går. 17:25 går tåget från Lund.
Nej, nu får det räcka. Hej Svalöv! Vad ska vi hitta på idag?
Det blev inget praktgräl, det blev något jag tycker om
Igår satt jag uppe till strax efter midnatt och skrev klart två sidor dialog som ska lämnas in idag. Jag kom in till rummet helt underbart härligt inspirerad av Teater Kalashnikov (fel stavning kanske... sorry för det i så fall). Det är en teatergrupp med före detta elever som besökte skolan igår kväll. De var helt fantastiska. Föreställningen spelades upp under bar himmel på gräsmattan mitt på skolområdet. Och solen sken och skymningen kom och de var så djävla grymma och jag garvade och drack mitt vin och åt mina små bitar mörk choklad som jag köpt i utomhusbaren bredvid scenen och jag njöt av varenda sekund. Precis som jag gör nu också, fast jag är trött. Vaknade för tjugo minuter sedan och kunde inte somna om. Gick upp och startade datorn och gjorde en sista justering på den text vi har i uppgift att skriva till idag. Dialog ska det vara. Vi ska skildra ett gräl mellan två helt olika personer. Jag fick idén till min dialog strax efter att lektionen slutade för dagen igår. Jag hade precis kommit tillbaka till mitt rum och var rätt mör och behövde verkligen lägga mig ner på sängen och bara blunda. Men istället kritade jag ner grunden till min dialog. Ingen idé att vänta på nån ny idé, tänkte jag och lät pennan fara över pappret i min anteckningsbok. Och visst, det blev inget praktgräl. Det blev knappt nåt gräl alls, egentligen, och det borde det kanske ha blivit. Men det blev nåt annat istället. Nåt som jag tycker om. Jag har publicerat det på Poeter.se under rubriken "Fyrtio med stort plus". På Poeter.se finns även måndagens uppgift, att bygga en karaktär. Den texten heter "Men kööör då!".
Slut på kursdag ett
Nu har jag skrivit färdigt en av våra första skrivuppgifter. Jag har byggt karaktären Simon och satt honom i en absurd situation. I morgon ska vi diskutera våra alster med varandra. Nu tänker jag gå till mitt rum och läsa eller kanske skriva nåt annat. Det känns skönt att vara klar!
Mot Skåne
Men tillbaka till vad jag inledde med. Jag har kännt mig obekvämt ensam så mycket i mitt liv. Men det gör jag inte längre. Man kan fastna i den där ensamheten, och det har jag skrivit en dikt om i ett inlägg lite längre ner här i bloggen. Men man kan ta sig ur den onda cirkeln, det finns äventyr, folk och värme alldeles runt knuten. Även om det kan vara väldigt svårt att tro det ibland. Det är inte ensamhet i sig självt som är det jobbiga för mig. Det är vad jag använder den till. Idag ska jag ta tåget ner till Skåne. Ensam. Jag ska gå en kurs på en folkhögskola och jag jag ska vara borta i en vecka. Jag kommer garanterat att träffa människor på kursen. Men det finns inget som garanterar att jag kommer att vilja umgås med dem, eller de mied mig för den delen. Jag kommer kanske att vara ensam ganska mycket. Och jag ser fram emot det. Tyckler att det ska bli riktigt skönt. Jag kommer att ha mig själv och kursuppgifterna och den nya miljön. Det är det enda jag kan vara säker på. Allt annat är en bonus. Och 17 av mina skrivarvänner harjag träffat. Det har varit varma fina möten. Glada möten. Coola möten. Det tar jag också med mig när jag sätter mig på tåget mot Skåneland i eftermiddag.
"När det inte rinner genom fingrarna så där lätt längre"
Och nästa gång då?
Nästa gång, när det inte rinner genom fingrarna så där lätt längre
Vad händer då?
Är det lika lätt som vanligt att bara förstrött kolla på klockan, gå och ställa sig vid busshållplatsen och hoppas på att det kommer en buss?
Eller har det där svarta, som kajalpennor runt ögonen inne på toan Gud vet var, men mitt i natten är det iallafall, nånstans, och du har tjatat på vakterna om att få komma in och tillslut fått tillträde
Har det där svarta sjunkit så långt in i dig att det är ett med dig, med din adress, går till sängs med dig?
Har det respektabla försvunnit nånstans i det där svarta
I dig
I mitten av allt, i de där pupillerna som sägs vara själens mörka ingång
Jag slår vad om att det finns vakter även där
vaktandes den ingången också
För inget kommer gratis
Vackra leenden kostar också
Men det är det värt
Det är värt rivsåren på smalbenen innanför huden
Det är värt varenda brännmärke man får av att stå ensam, stilla tusen dagar i lunchkön
när man är inget särskilt och alldeles för liten för att ens tro på att det svarta runt ögonen inte skulle kunna gå att tvätta bort
Så är det mitt i natten, när det inte rinner genom fingrarna så där lätt längre
Barfota utan strumpor och skor!
Här kommer barfotavisan!
KRAAAM!
"För mer"
När det vänder sig i magen
När det vänder sig i magen på er
När det vänder sig i magen
När syret tagit slut i den där sista lilla bubblan av din dröm
När din tunga är fastbränd i asfalten
När du känner hur blodet rinner från tandköttet, ner i halsen och ut på läpparna
När du ligger platt på mage på den stora tungt trafikerade vägen och känner hur någon
som är för mer än du
trampar på dig så att lungorna inte kan utvidgas och hämta mer luft
När du hör hur dina ben krossas av tyngden från någon
som är för mer än du
Säg inget mer då
Var bara tyst
och önska
att du också var
för mer
Lite mer JUNO-musik ;-)
Jag var aldrig hemma, jag var i Eskilstuna
Jag var i Eskilstuna
1997-2002
Jag har stängt dörren
Alla dörrar
Jag har inte klätt på mig idag
Ändå står jag här
Nånstans
Kanske på en tunnelbaneperrong
Helt nära dig
Jag vänder
Av bort
In
Inte ut
För fan
Inte ut
Då kan man gå
Sönder
Sönder
Man filar på bilden av sig själv hemma istället
Den där förställda, den där som egentligen inte finns
Nånstans
Hårt som fan binder man upp sig i sitt
Man hittar på
Man gör världen
Den där innanför dörrarna alltså
Till sitt eget djävla instängda paradis
Sitt universum med förbannat lågt i tak
Låga tankar långt under det där taket flöt nånstans mellan golvet och det trista taket
Hemma skymmer det tidigt
Sommarsolen värmer upp den trista asfaltstrottoaren utanför
Aldrig att jag skulle sätta min stackars fot på den där urblekta vägen utanför mitt hemskt trista hyreshus
Jag stannar inne
Som att mitt huvud aldrig fanns i närheten av mitt hjärta
Som att mina drömmar flög alldeles för snabbt för att mitt logiska, beräknande huvud nånsin skulle fatta att det bara var att blunda och sträcka ut,
Att det inte var svårare än så
Att det äkta livet skrattade helt fantastiskt pärlande nånstans där ute
Och var så fint och vackert
Det såg jag aldrig bakom de där tårarna som jag pressade fram
Under den där stackars huvudvärken som lade sig över min egen och säkert alldeles unika tomhet som jag odlade
I brist på annat
Och mot bättre vetande
Nej, jag var aldrig hemma
Jag var i Eskilstuna
1997-2002
Start the music
Åh Kitty Kitty, hej Kitty Kitty, HEJ!
"Fryser in min längtan"
Fryser
Jag låter mina tankar regna bort
från en himmel som inte går att nå
Inte ens jag
når
Jag låter ett hav av tankar
torka ut
Jag pillar ner salt i den spruckna havsbottnen
Går där och känner på det torra
som är kvar
Fryser in min längtan
Fryser
Jag måste göra revolution
Tänk positivt, Sandra
Min minisemester
Igår tog vi cyklarna bort till en loppmarknad. Jag köpte likörglas. Eller, päronkonjak-glas. Det kommer de att passa jättebra som. Sen gjorde vi pannkakor och jag fick världens bästa pannkakstillbehöäs-tips: Blanda banan, jordgubbar och råsocker. Mums till pannkisarna. =) Senare på kvällen grillade vi grönsaks-spett och lax. Mmmmm!! Det kan hända att det kommer upp lite bilder på hela härligheten här inom kort. När vi grillade blrjade det såklart att regna. Men med lite god vilkja och ett solparasoll lyckades vi sitta ute på den fina nygjorda altanen och äta iallfall. Sen plockade vi in maten och satte oss i soffan framför TV:n och såg filmen "A life less ordinary". Precis vad vi behövde just då kändes det som. En rolig, mysig tokig komedi som jag verkligen rekommenderar alla som vill bli lite pigg-gladiga.
Och så har voi kommit fram till idag. Nu har vi ätit frukost och kollat på Alla vi barn i bullerbyn. Om en timme är det dags att åka iväg in till Norrköping. Idag ska voi ha City-dag nämligen. Det är skönt att släntra omkring i Norrköping. Och sen är det dags för mig att åka hemåt igen. Halv fyra i eftermiddag går tåget tillbaka mot Sumpan.
Jag har en vecka kvar på jobbet innan jag går på semester som sagt, men de här dagarna har verkligen kännts som en minisemester. Det har varit jätteskönt att åka hit.
Jag väntar här på dig
Det här skrev jag på Poeter.se nyss. Det känns framsför allt som en uppmaning till mig själv, men den är till er också:
När orden flyger baklänges ut ur munnen på er
När ni inte har något att försvara er kärlek med
När ni hatar mer än ni någonsin kunnat drömma om
När ni själva gått i uppfyllelse, när alla era vätskor brinner av ett urskuldrande, uppfodrande
Märk er själva med allt det vackra som är ni
Pensla sommarblommornas dofter på insidan av er hjärtan, hjärnor
Fridlys er själva och hissna inför rymden som ropar hejja-rop åt er
Det lever stjärnstoff, små smulor av världens största känslor och begivenheter i just er, i just dig, just nu, just idag
Släck all törst och gråt pärlor, spana mot solen, mot jorden, mot i morgon, lös alla mysterium, skriv under, läs på, emellan, driv dig själv till vansinne, om du nu vill, måste
Stava fel för att du måste
Gå inte dit du inte vill, trä upp orden på det vackraste av snören
Det är glittrigt och fantastiskt i skuggan av dig och det liv du kanske helst av allt vill slänga över bord
Jag vill inte det, jag väntar här
på dig
Marcus Birro om Göteborg
"Göteborg har blivit en litterär karta, ett sorts Midgård. Det kryllar av missunsamma svartalver överallt. Jag förlåter aldrig Göteborg för att stan aldrig gav mig en chans. Jag vet också att jag sabbade för mig själv. Men det är inte hela sanningen. Mina böcker säljer mycket bättre utanför Göteborg. Vad beror det på? Varför är det så? Men jag har förlikat mig med mitt sår. Det har slutat blöda. Alla nätter sedan 1 januari 2004 när jag tog ett tåg därifrån med en enda låda grejer och en väska med kläder har slutit det där såret omsorgsfullt. Det finns bara ett litet ärr kvar. Jag glömmer inte. Jag sluter bara ögonen och förlåter. Vad annat kan man göra?"
Jag blir rörd på ett helt klart romantiskt sätt av det här. Läs hela inlägget här:
http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=982
Det behöver inte vara svårare än så
... såna där enkla grejjer, som kan göra en människa väldigt glad...
Jag får rysningar av den där tanken. För jag vet att den är så sann. Det finns så mycket i allra största enkelhet, som man kan göra för andra människor, som kan betyda så mycket, och som kan göra någon väldigt glad. Det behöver inte vara svårare än så.
Det gör mig komplett lugn i sinnet av att tänka på just det. Det är det allt går ut på, tycker jag.
