Nova

Ha ha! Förkylningen håller sakta men säkert på att ge sig av! Och jag har blivit klar med de inlämningsuppgifter som jag var tvungen att lämna in den här veckan. Så nu blir det diktatskrivning för fulla muggar resten av veckan inför praktiken som börjar på måndag.

Jag saknar mina kompisar. Men snart ses vi, så fort jag blir frisk. Och då vill jag gå på bio, teater, fika, äta middag, dricka bubbelvin, äta löjromstoast, skratta och ha det äventurligt med er!!!

Nu är det 2010. Ska passa på att sammanfatta mitt 2009:

Under januari - juni 2009 jobbade jag bara halvtid. Från början var tanken att jag skulle jobba på en bokhandel resten av tiden, men det gick tyvärr inte ihop sig ekonomiskt för ägaren, så där satt jag med mitt lilla sparkonto och bestämde mig för att bara ta det lugnt. Sagt och gjort. Jag vilade och mådde bra på halvtid, och jobbade på halvtid. ag hade en hel del att fundera över, exempelvis: VAD SKA JAG GÖRA PÅ JOBBET RESTEN AV MITT LIV??? så det var inte en helt harmonisk ledighet. Men jag hade en massa härliga studner också. Jag provade bland annat att läsa en liten introduktionskurs i geologi. Fick lära mig mer om Big Bang och lite annat. Jättekul att prova att studera igen, men ämnet var nog inte riktigt min grej ändå.

I början av mars åkte jag och Martin till Kiruna och deltog i ett bröllop. Vigseln var i Iskyrkan i Jukkasjärvi. Det var ett äventyr. 2009 var ett äventyrligt år känns det som. En del äventur var härliga, andra väldigt jobbiga. Uppe i Kiruna fick vi oss även en fin tur med ett hundspann. Vi tog även en heldagstur till Narvik!

I maj ansöktejag om en plats på KY-utbildningen Medicinsk Dokumentation. Och allteftersom tiden gick insåg jag mer och mer att det nog var riktigt bra gjort. Men in i det sista var jag jättenervös för att jag inte skulle komma in.
Dagen innan semestern började fick jag mitt efterlängtade svar från antagningsenheten på KY-utbildningen Medicinsk Dokumentation. JAG KOM IN!!! Det blev en av mitt livs bästa dagar. =D

På semestern åkte jag först en sväng till Skagen, och det var mysigt, men lite ensamt. Sen åkte Martin och jag till den grekiska ön Kefalonia och njöt av sol, bad och god mat. Därefter åkte vi till Kalmar och hälsade på älgar och åkte över till Öland, där ingen av oss hade varit förut. Det regnade båda dagarna på Öland, men det var härligt ändå.

Den 9 september var jag bjuden på Sara Starkströms själv-vigsel. Jag fick vara tärna, något som jag är jätteglad över. Tack så jättemycket, Sara!

Efter semestern kändes det mest som att allt var en enda lång nedräkning tills jag fick börja skolan, den 14 september. Men äntligen kom dagen för skolstart och det var pirrigt, men jättekul. Plugget har gått över förväntan den här terminen.

I slutet av september bar det av till Östersund och den första träffen med klassen. Det kändes väldigt pirrigt, men det var jättekul att träffa allihop. Och spännande att få komma till Östersund, där jag aldrig varit förut.

Den 10 oktober var det dags för ännu ett bröllop, nämligen min brors. Han vigdes samman med sin sambo i deras trädgård under höstens vackraste dag. Jag fick vara bröllopsfotograf och tog överraskande nog en hel massa fina bilder. Jag läste också ett tal från både mig och mina föräldrar. Det kändes riktigt stort och fint!

I slutet av november var det dags för klass-träff i Östersund igen. Även denna gång gick allt fint. Den här gången var jag väldigt mycket mer avslappnad, kände jag. Puh! Skönt.

Ingen rast ingen ro. Första veckan i december åkte jag på semester till Kap Verde. Där träffade jag min bror och hans familj. Veckan var helt underbar med gratis bar, mat och ALLT! Jag gick omkring och barab njöt.

Väl hemma igen var det dags att söka praktikplats. Jag fick en plats på en vårdcentral på rätt sida stan och det gjorde at jag kunde slappna av helt inför julen.

Julen blev bra. Det var längesen jag njöt så av allt julståhej som i år.

Och nu är det den 2 januari 2010... HURRA!!!

Jobbiga tider... Fick magknip igår omkring kl sex på morgonen. Åkte iväg till jobbet och magknipen förvärrades. Det slutade med att jag efter ett par timmar ringde efter taxi och åkte hem och kräktes. En stund senare ringde jag 112 och fick prata med en sjuksköterska som rådde mig att ta taxi till akuten. Det gjorde jag, och just som jag klev innanför dörrarna till väntrummet så började smärtan att klinga av. Ganska kort därefter fick jag träffa doktorn som kände på magen och så blev det lite blodprover och kissprov. Proverna visade ingenting och jag tog bussen hem med en chokladkaka i handväskan och näsan i läxboken.

Ja, ja. Jag är glad att det inte var något allvarligt iallafall. Nu hämtar jag nya krafter och pluggar som en tok inför proven i nästa vecka. Känns som att det kommer att gå bra, fast jag känner mig lite vilse i terminologi-djungeln. Fattar inte hur läkarna och sjuksyrrorna kan hålla reda på allt.

Så sitter jag här. Det är fredagkväll och jag undrar vad kan jag bidra med just nu och här. Alla bloggar. Äh, kanske inte alla. Alltså, alla bloggar ju inte. Mamma och pappa är väldigt långt från datorer i sin livsfilosofi. Och det är skönt. Man behöver inte vara med på alla tåg. Man kan hoppa ner i sin kanot och driva med strömmen ett litet tag. Kan vara väldigt naturskönt längs stränderna på den där floden.

Så, vad är mitt bidrag i bloggosfären den här kvällen? Jo, kanske en uppmaning, en tanke: Vilka människor är stora i ditt värld, i ditt liv? Hör gärna av dig och berätta.

Stora människor i mitt liv... vilka är de? Det är människor som är på riktigt. Som låter sig vara som de är. Utan krussiduller. Som låter mig vara mig. Som inte skaver på mig. Som inte har några baktankar. Som inte måste tänka efter innan de säger något, för att hitta ord som ska briljera, imponera eller slå hårt. Jag orkar inte med sånt och stora människor för mig är alla de som ger något till världen i en ödmjuk men stark och glittrande komposition.

För att det är fredag och att allt är elektriskt:

Jag var ute och gick idag på eftermiddagen och fotade hösten:

 

Jag är komplex. Precis som alla andra människor. Bara det att jag har så svårt att acceptera det. Och jag är livrädd för att andra inte ska tycka om mig för det. Jag går omkring och tror att jag måste slipa bort vissa delar av mig för att andra ska vilja vara med mig. Så dumt! Men så är det och tankarna på det här tar ibland upp så mycket plats i huvudet på mig att det tränger undan allt annat. Och då kommer ÅNGESTEN som ett brev på posten.

Jag vårdar flyktigheten i mig (jag älskar till exempel att få sätta mig på tåget och åka bort nånstans helt själv ett par dagar) samtidigt som jag inte kan få nog av ömhet, närhet och trygghet från andra människor. Enkla kompononter var och en för sig, men när de kombineras i en människa, till exempel mig själv, så kan man få en känsla av en kluven personlighet. Och jag är sååååå trött på den där känslan av, och tanken på, kluvenhet. Nej, istället vill jag få ihop mig, samla mig och snarare tänka att det är DELARNA SOM GÖR HELHETEN, det vill säga MIG SJÄLV!!!

Någon därute som förstår eller känner igen sig? Så, jag behöver fokusera på det som SAMLAR och inte det som splittrar MIG, mina tankar, känslor och allt det där andra livsviktiga.

Man ska älska sig själv och vara ego men inte så att det sårar andra, särskilt inte ens NÄRA OCH KÄRA. Här kommer en befriande video på temat som ni säkert har sett tidigare här på bloggen men som jag älskar och därför publicerar igen... Fast den är ju rätt motsägelsefull mot vad jag skrivit här.... Fast ändå... I LOVE IT!!!:

Hjärtat klappar lite för hårt i mig ibland. Hjärtklappning. I min ålder. Men det är väl för att det är så mycket på gång i mitt liv just nu. Snurrar lite väl fort allting. Och då säger hjärtat ifrån. DUNK DUNK DUNK! Och då är det bara att lyda och varva ner.

Nyss hemkommen från Östersund. En häftig upplevelse att träffa hela distans-klassen. Tar nog någon dag innan man är helt nere på jorden igen. Det var fint där uppe. Vacker natur. Och så bor ju Dunderklumpen där. Kan inte bli bättre. Måste se om den filmen snart.

 

En klok man sa en gång att man ska tala om det varav hjärtat är fullt. Av denna anledning måste jag skriva ned något som värkt fram i mig:

För dig som vill veta precis vad hon sjunger, kolla in texten i nedanstående länk:

En kär vän sa till mig en gång att det är viktigt att vara i kontakt med sitt barn-jag. Hela livet. Och det vill jag vara. Men det är förstås mycket lättare sagt än gjort. Något som gör mig barnsligt lycklig är den här låten:

Nu är det pirrigt i magen, må jag säga. På måndag drar det igång och jag sitter här med en kursbok på ena sidan av datorn och FASS (Sammanställning av farmacevtiska specialiteter i Sverige) på andra sidan. Och så har jag chattat med en blivande klasskompis via kommunikationsplattformen som jag laddat ner på datorn. Det ärm så häftigt att man kan plugga på distans. Som det känns just nu så kommer det att passa mig som handen i handsen, men man skainte ropa hej förrän man är över bäcken som det så vackert heter, så jag ska ta en aak i taget och hoppas att allt kommer att gå vägen.

Känner mig fortfarande så glad över Sara Starkströms själv-vigsel i onsdags. Den var så himla fin. Komplett, liksom. Och det var så kul att träffa alla härliga gäster också. Tänk om jag inte hade varit på plats på Restaurang Rabarber den där höstkvällen för två år sen... Tänk om inte Louise Halvardsson hade börjat prata med mig... Då hade mitt liv varot många grader tråkigare.

KRAM!!!!