Nova

Läste ett pressmeddelande från Barnombudsmannen nyss. Rubriken var "Stora skillnader i levnadsvillkor för barn i Sverige". Bara det får mig att rysa.

Nedan ett utdrag ur pressmeddelandet:

- Skillnader i levnadsvillkoren är alldeles för stora. Alltför många barn lever i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. Vi behöver en samlad kunskap om dessa barns olika behov så att samhällets stöd och resurser satsas på de grupper som behöver det bäst. Med kunskap och kvalitet i besluten kan vi förbättra alla barns levnadsvillkor, säger barnombudsman Lena Nyberg.


Läs resten här:
http://www.newsdesk.se/view/pressrelease/stora-skillnader-i-levnadsvillkor-foer-barn-i-sverige-182616

Barn är mjuka... Systemet är hårt. Det känns förbannat surt.

I morgon infaller den officiella konsumtionsfria dagen. Såg ett inslag om det på tv i morse. Jag började fundera på hur mycket jag egentligen konsumerar i onödan. Det är mycket det. I tv-soffan intervjuades en tjej som försökt att leva så gott som konsumtionsfritt i snart ett år. Hon verkade vettig. Och hon hade klarat sig genom att låna på biblioteket, försöka byta till sig varor och så vidare. Hon hade två barn också. Men det hade inte varit några stora problem med att få ihop nödvändiga saker till dem heller under året, berättade hon. Jag tror på den där idén. Vi är inte riktigt kloka som konsumerar som vi gör. Egentligen. Men visst är det skönt att få shoppa undan ångesten. Det finns ju så mycket fint som man vill ha, eller hur?

Marcus Birro skrev ett inlägg igår som jag blev rätt berörd av.
http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=703#comments

Det fick mig att tänka på hur det var när jag pluggade på högskolan i Eskilstuna. Det har gått en massa år sen jag flyttade därifron, men minnena och känslorna sitter kvar:

När det suddiga vräker sig in i sidan på dig
in i dina överflödiga kilon
- de väger ungefär som några mjölkpaket -
då blir du så tung
och dansar med svårighet
Det är bara det att det inte är något dansgolv längre
Det är ingen kö till baren
Det är lakan som borde ha tvättats för länge sen
Och en önskan om ett enda litet vanligt brev
eller en signal från ringklockan

Det suddiga ställer krav på dig som du aldrig någonsin kan uppnå
Du skriver ju, för fan
Det ska vara svart på vitt
Det suddiga, som när tårar faller, är det mest olönsamma sättet att leva

Det är fyra tysta, tråkiga väggar som faktiskt stirrar ut dig
Solen är så ogin, därute
Det är små korta vägar när man istället vill resa långt bort
Till Thailand
Fast jorden är inte så enkel att rymma i

Jag övar varje dag på att vara social. Det går bra. Jag lär mig, men jag sitter ändå på tunnelbanan på väg hem nästan varje dag och skälver, ibland mer, ibland mindre, och försöker trippa ner, landa med fötterna på jorden, låta dagen, intrycken och känslorna sjunka in. Försöker hitta den där tanken, värmen, tryggheten i att få vara jag, att tycka om mig, och att vara glad åt de möten jag haft under dagen. För jag tycker ju om att träffa människor. Mest gillar jag ju de där trevliga, snälla människorna som gör mötena så enkla för mig.

Ändå är jag rädd nästan jämt för nya möten. Det är bara så. Och just därför får jag de där skälvningarna efteråt. Som om chocken över att jag faktiskt klarar av att umgås med människor slår mig när jag blir själv igen, men jag tänker att jag ska vara glad åt det, det är väl helt enkelt så jag reagerar, det är väl nånstans min glädje över att jag också får lov att finnas bland er andra. Och på senaste tiden har jag träffat en hel del av er och det är jag så otroligt glad över.

Ni är toppen! =)

Bodde långt ute i Kolmårdsskogarna när jag var liten. Vintern var så stor. Skogen ch sjön runt tomten ramade in Elska Beskows sagor i min värld. Jag minns inte så mycket, men känslan finns kvar. Ungefär så här känns det:

Smäller kallt med tankarna mot isen på den bottenfrusna sjön. Det skulle kunna vara juni och grodyngel i vassen runt bryggan. Men månaderna drog sig bort från midsommar, kräftkok och varma, mjuka runda sommarbokstäver i dagboken. Nu sitter nog Gud själv och fryser på taken mellan orden, tänker hon. Knacka, knack, knack, tycker hon att det låter, när tankarna slår i den skottade isen vid hennes fötter. Det ligger drivor av snö runt hela sjön. Hela skogen är tyst och snötung.

Som om någon skulle öppna dörren knackar hennes tankar på hos vidundret under isblocket. Han är inte där. Tankarna försvinner ut i rymden och fångas upp i universums vacuum utan att han hört.

Sen tar kvällen slut och natten vid. Snön lika vit. Skogen lika tyst. Åtta år. Hel och redo att rädda världen.

Har precis börjat läsa Donna Tartts roman "Den lille vännen". Fick inte tag på den i någon bokhandel, så jag lånade den på biblioteket, det kändes skönt att få lämna regn och rusk och mörker ute på gatan och kliva in i det mysiga biblioteket. Hittade boken nästan genast, jag visste att den skulle finnas, hade letat upp den via nätet, men det var som att den bara stid och väntade på mig i hyllan, på rätt plats och allt. Jag blev så glad eftersom jag är med i en bokcirkel och det här är månadens bok, och det är jag som valt ut den, så när jag inte httade den i någon bokaffär fick jag lite småpanik, vilket alltså visade sig vara helt i onödan eftersom den stått och väntat på mig på biblan hela tiden. Tack för det!

Har även börjat läsa Ronnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora. Gillar den.

Fredagen... igår samlade jag ihop veckan och tänkte på helgen och på måndagen, det rusar fort förbi, strax över huvudet på mig, det där helulliga livet, och jag går där under och skramlar ihop, i hopp om, på asfalten, på gruset, med fötterna på höstleriga gångstigar över gräsmattor som inte får somna in för vintern, eftersom snötäcket inte vill lägga sig ännu. Går här nu, mitt i mit liv, och känner, hinner inte med det där hemtrevliga, småmysiga, tillskruvade livet, plockar ner små tussar av ull då och då, lite varje dag, så jag klarar mig från frosten. Tankarna i det svarta hålet på baksidan av pappret är en djup brunn av bläck som inte har torkat ut ännu, jag doppar huvudet, tänderna, fingrarna i det ibland och andas ut över nya sidor i mitt anteckningsblock, över tangenterna. Det blir bra. Mitt liv snurrar vidare. Det är bra så. Spända linor över taken. Mot äventyr.

Och när det är dags att inte köpa längre, utan sälja, då är börsen på väg ner, precis som dina tankar, och börsen rasar ner på dig, ögonen på drottningar, poeter och forskningsresande susar förbi dig på sedlar och mynt, det gör så ont när de slår dig i huvudet för att du inte sålde dina andelar i tid, för att du smugglade ut sekunder från arbetstiden och lade dem intill varandra i fridtiden, du skulle ha valt upp-med-näsan-polarna, men du valde upp-med-hakan-vännerna i stället, de där som kommer med varm choklad mitt i mörkret och vintern istället för Franska sydkusten-husen och polerade framtidsplaner, men nu har taket på börshuset rasat in och du borde ha sålt dina tillgångar, det skulle du ha gjort, vad ska du göra nu? Arbetslös och trygghetslös går du upp på kvällstidningsredaktionerna, först den ena och sen den andra, och ber om jobb på ekonomiredaktionen, du har erfarenhet, säger du, livets uppgång och fall, det kan du, det handlar om det, det har du räknat ut, fast du har nog egentligen bara en rejäl bakfylla och hjärnskakning, säger redaktionscheferna på båda tidningarna, gå hem och lägg dig i värmen, och ryck upp dig i nästippen, säger de, och sluter sig och dörrarna till kvällstidningsjournalistiken stängs så där snyggt uträknat som slutscenen på vilken dyr Hollywoodprodutkion som helst.

Upp med hakan, vi kokar choklad i ditt kök och bryr oss inte om vad andra säger, du har alltid varit bra på att räkna ut livet, tycker vännerna och kliver in i din lägenhet en efter en, de är ganska många, de där vännerna, som hoppas och sparar och berättar så där mjukt om sina liv att du inte gör illa dig på en enda stavelse av deras ord.

Plötsligt är almanackan tom, förr-i-tiden är vitmålad och börshuset är på nytt upprustat med takbjälkar i extrahärdat stål, men du går sällan förbi där numera, du har sparat ihop till en annan sorts framtid nu, du gjorde det under hösten och vintern, när byggställningarna runt börsraset fortfarande var resta.

Det där du gömde mig för
Det där stilla livet på ganska dålig sändningstid
som blev vårt
Vad hade vi för det, egentligen?

Nu när ett stygn ska plockas bort från mitt trettioåriga liv
Nu när jag läser böcker med tunna, tunna blad som ger mig lusten tillbaka
faktiskt
Då undrar jag, vad du gömde mig för,
eller, jag börjar väl förstå,
det är väl snarare på det viset
att jag ser dina tankar nu, äntligen

På ett sönderklottrat papper vid telefonen i hallen kan jag nu för första gången läsa vad du tänkte när du sa det du sa i telefon till vem det nu var

Jag flyttar fram alla vita pjäser på schackbrädet
En slags markering
Har skrivit en del om sekundvisare som klistrat ihop sig mot urtavlan
Jag har bänt loss dem nu, de där tidsmarkörerna
Det är väl för att jag levt tillräckligt länge nu
som jag kan göra det
Det är inte magi längre, det handlar inte längre om att få applåder från en beundrande publik
Det blir inga stygn i min själ längre, iallafall inte nu ikväll