Nova

Hörrni! Jag är glad idag! Tänkte att jag måste skynda mig att skriva det innan känslan försvinner. Om den nu gör det. Hoppas inte. Sitter här med avskavt nagellack på naglarna (var annars...) och har varit ute på långpromenad med Nina. Det var solig, vinterkallt (äntligen) och vi avslutade den härliga promenaden med varm choklad toppad med grädde och bulle! Och av det här blev jag glad! Jag fick gnälla av mig lite, men mest pratade vi om roliga glada saker. Nu ska jag leta reda på en ny mobiltelefon och förhoppningsvis också köpa den. Måste bara kolla hur länge jag har kvarav bindningstiden på mitt abonnemang. Hoppas det inte är så länge!

I morgon är det julafton. Jag kommer från enkla förhållanden. Det var inga berg av någonting när jag växte upp. Jag var aldrig på nån utlandssemester med mina föräldrar när jag var liten. Det var aldrig svulstigt nånstans. Idag har ha-begäret vuxit folk över huvudet, känns det som. Folk handlar julklappar som galna och man jobbar nästan ihjäl sig, får magsår och glömmer sina tankar och känslor, men lönen är iallafall god. Den som är riktigt smart gör "bostadskarriär". Vad fan är det? Det är en status-hets av Guds nåde idag. Och pengar, ära och berömmelse är det enda som verkar räknas. Ära, det kan jag väl skriva under på, det vill jag också ha. Men inte till vilket pris som helst.

Vad är det vi glömmer, och gömmer, under våra fötter, när vi tar de stora kliven framåt i livet? Jag tror värmen, den äkta kärleken och generositeten är något av det första vi kastar av oss när tåget mot rikedom och makt - om än aldrig så lite - börjar rulla. Men vad står det för pris på den där biljetten undrar jag. Och vart tar tåget dig? Jag tror att du blir hårdare under resans gång. Du ser inte den fantastiskt vackra naturen som passerar utanför tågfönstret. Du ser bara de stora fina hotellen, de klorblå perfekt njurfomade poolerna på slutdestinationen.

Personligt, innerligt, varmt, ärligt och äkta. Mänskligt. Generöst. Att ta någon i handen. Att inte förvänta sig något tillbaka. Att inte göra något för sin egen vinnings skull. Det är julen för mig. Men det är varenda dag också. Det är inte bara på julafton. Jag har svårt att ta mig igenom julen, det ska jag ärligt medge. Jag har svårt för mycket. Kanske gör jag det svårare än det är. Men jag letar hela tiden efter balansen. Och jag faller och jag blir så förbannad och ledsen på att jag inte kan stå upp och le hela tiden. Jag blir ledsen vid helt fel tidpunkt ofta. Jag kan inte ta hela det här livet på en gång, och när det helt plötsligt kommer en pådyvlad storhelg, där folk nästan mekaniskt gör exakt samma sak år ut och år in, då blir min oförmåga att hantera sociala sammanhang smärtsamt påtaglig.

Helt plötsligt sveper en röd julvåg över landet och då ska alla djävlar ut och handla, man förtetar sig resor till släkt och vänner, som om alla djävlar vore stöpta i en och samma form. Det är så enkelspårigt att det inte är klokt. Varför firar vi den här högtiden egentligen och varför måste vi göra samma sak varenda år?

Med detta sagt ska jag nu slå in de sista klapparna i vackra papper, och sen börjar julfirandet. Förhoppningsvis blir det en bra jul. Jag har ju också ett ansvar att göra den här julen trevlig. Jag återkommer i nästa inlägg om hur det blev med allting.

God jul!

Det har varit ett långt år. Snart är det slut och jag sitter här och tänker. Känslor och tankar försvinner med tiden. Oftast. Det närmsta känns mest och hårdast. Mitt uppbrott med min gamla kompis känns. Och en hel del annat. Jag är glad att det här året väldigt snart är över. Men det kommer ett nytt. Och efter det ännu ett. Och så håller det på. 2008 har varit tufft. Jobbigt. Vackert. Fint på sina håll och kanter. Ljuvligt. Jag fick se Dublin och Edinbourgh. Jag flyttade. Jag stack iväg på skirvarkurs mitt i skönaste juli. Jag satt på tåget och försvann från sambo och vardagsliv i en vecka. Och fick skriva hur mycket jag ville. 365 dagar har snart passerat sen förra nyår. Och jag är ledsen för mycket. Inför mig själv. För jag vet att det är bara jag som kan ta steg i mitt eget liv. Och jag darrar. Och känner mig patetisk. Men jag måste. För min egen skull. Men det är ofta så långt mellan det fina, strålande och välmejkade ni ser och hör, in till lilla mig, lilla Sandra och hennes tankar om det förflutna och framtiden. I det där mellanrummet ligger rädslan för mig själv, för hur livet är och vad det ska bli av mig. Jag är inte så himla stor och stark, jag är inte riktigt klok... egentligen... och jag är så rädd för att såra människor. Har så förbannat svårt med balansen. Jag vill så himmelens mycket. Jag vill jag vill jag vill. Och så går jag så hemskt klumpigt tillväga när jag vill nå mina mål att jag ibland gör just det jag är så rädd för att göra, nämligen sårar folk. Ibland kanske jag bara inbillar mig att folk blir sårade, ibland kanske jag sårar folk mer än jag nånsin kan inse. Och jag ligger hela tiden i det där djupa havet av osäkerhet. Och jag griper ibland tag i vad som helst som kan få mig på rätt kurs igen, eller som bara kan ge mig styrfart, som kan ta mig fram i livet. Jag är så rädd för att stå stilla, för jag måste röra på mig, jag är så rädd för att stå stilla. Jag ska öva mig i att stå stilla coh bli trygg i det. Under våren ska jag hålla mig i mig själv och skåda värdlen och livet, jag ska se mig själv inifrån och ut, och utifrån och in. Jag tror inte att jag behöver vara så här rädd, men just nu är jag det. Och jag är rädd för att inte vara ärlig och äkta. Vet inte om jag kan övertyga mig själv eller nån annan med att skriva det här, men der här inlägget får bli nån slags bekännelse. En början.

Jag raderade en gammal kompis telefonnummer ur mobilen igår. Det är underligt, men nu så här efteråt känns det som att jag gjorde helt rätt. Jag gjorde slut med en kompis. Jag gjorde det helt diskret, under tystnad och i ensamhet här hemma. Jag sörjer lite idag, men den längste sörjeperioden har jag nog bakom mig. De dagar jag funderat på varför hon inte hört av sig på flera månader, vad vi egentlign hittar på när vi ses, om vi överhuvudtaget har kul när vi träffas och framför allt om vi har något att bygga vidare vår vänskap på. Sorgen kommer krypande med insikten om att vi inte är vänner längre. Vi är något annat, vi är bekanta. Och det är gott så. Men att kalla henne en nära vän, det går inte längre. Usch, jag blir ledsen när jag tänker på det vi haft, men jag förstår att det är dags att gå vidare. Och jag gör det gärna. Jag har träffat så många fina, goa,snälla, varma människor det senaste året, och jag är så GLAD för det. Det är er jag vill träffa dagar, kvällar, helger och nätter, när livet är upp, ner eller mittemellan. NI finns i mitt liv. Hon, min gamla vän, går i sitt liv, nånannanstans.

Idag är jag glad. Bland annat för att Nobelfesten är ÖVER! Tvingades stå ut med idolbilder på fröken Victoria med galablåsa i alla tidningar i dag. Nu räcker det ta mig fan. Usch! Ner med kungahuset. Bondeuppror nu!

Vad gör man när man är konvalecent från konvulsionssjuka, vaknar vid halv-fem-hugget vrålans hungrig, käkar nöjsamt en frukost för att det var några dar sen som kroppen på allvar ropade efter mat? Jo, man snabb-skummar nätet, stannar vid favorit-stränderna, hoppar vidare och hittar till slut ytterligare en lucka man bara måste falla i, men man faller mjuk och skönt. För det är bara vackert. Mungiporna uppåt när jag tittar på det här:

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Sundströms snusmörtskalender är bäst!

Bläääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää för vinterkrääääääääääääääääääääääääääääääääääääks. Vill bli frisk nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu!!!!

Det är kärlek. Det är det enda jag kan säga.

 



och så en favorit till:

Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg en text. Det var inte många rader, och jag har rabblat dem otaliga gånger hemma. Utantill. Massor av gånger. Men igår, när jag skulle göra samma sak på Restaurang Rabarbers lilla upplysta kvadratmeter till scen igår kväll så fick jag en blackout. Mindes bara de fyra-fem första raderna. Letade smått panikartat efter resten av texten i huvudet. Till slut hittade några rader fram från minnet och jag grabbade tag om dem, och läste upp dem för publiken. Sen kom ett par rader till och så ytterligare några. I oordning, men nånstans hängde de ihop ändå, och när jag steg ner från scenen hade jag ändå gjort nåt okej. Det kändes såklart snopet ett tag efteråt, men Malin, Sara, Cecilia och Jennie som var där med mig, fick mig att känna mig stolt. Och nu vet jag hur det är att stå där uppe på podiet och inte ha en aning om vad som händer, och sen bara göra nåt av det ändå. Men nu vet jag också att jag ska ha med mig stödpapper framöver. Det ska få vara med i fall att. Längtar till nästa tillfälle att få tävla. I´m coming up so you´d better get the party started.

För övrigt... idag är jag ledig. Det har varit så mycket jobb med olika saker nu i höst att jag kände att jag behövde ta ut en semesterdag. Och nu är den här. Så, idag ska jag bara göra ingenting. Har precis vaknat och hör att det regnar utanför fönstret. I morgon ska Jennie och jag svinga oss till klubb Magnolia och lyssna på Johan Johansson. På söndag ska jag gå på Operaimprovisation med Sara och Jennie. Det känns som en belöning efter flera veckors slit.

Var på Poeter.se-träff i helgen. Det var superkul. Och mysigt. Vi var på Musikvälvet Baggen i Gamla stan. Och träffades helt enkelt. Lyssnade på uppläsningar, läste själv och pratade bort kvällen. Det blev alldeles för sent i säng och jag var hemskt bakfull igår, men det var det värt. Och på självaste lucia-afton ska jag ner till Linköping, på ytterligare en träff. Det är fortfarande intensivt, håller på att avsluta ett jobb som har tagit mycket tid, men förhoppningsvis har jag gjort mitt i det projektet nu. Det gick bra ända tills i morse. Då stötte jag på problem och blev tvungen att erkänna för min uppdragsgivare att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Jag kände mig som en stor skit, men som tur var är han förstående, så det var en sån lättnad när jag hade just lättat mitt hjärta för honom. Jag har väldigt svårt för sånt, att erkänna mina brister, men man måste ju göra det, hur fan skulle man annars vara funtad? Jag jobbar på att våga göra det, och ja, trots allt så känner jag mig stolt över att jag vågade det idag.

Det snurrar en massa tankar i huvudet på mig just nu. Har svårt att hantera livet, vågar - trots det jag nyss skrev - väldigt lite, egentligen. Jag menar, att erkänna vem jag egentligen är, innerst inne. Det är så ofta ett stort vackert spel för gallerierna. Jag är så rädd för vad som kan hända om jag sätter mig ner och benar ut vad som är jag och vad som inte är det. Den där fasaden, eller manéren, som jag håller på med, är bara fåniga, puckade. Ja, ibland är jag mig själv, men ofta antar jag en roll. Det är sorgligt. Och jag är rädd att allt ska försvinna om jag trappar ner, tar det lugnare och är mig själv. Jag hoppas att det här är ett steg åt rätt håll.