Nova

Jag kommer hem snart
Jag tror det iallafall
Ja, att jag kommer hem snart.

Jag måste bara likna någon först
Det blir bättre då
Ja, om jag liknar någon

Lite grann
Innan
Innan jag kommer hem.

Så att jag kan
Vara hon
Berikad med mycket

Med livet
Med en gnutta extra
Liv

Nu åker vi bara
Allihop
Och fort går det.

Nästan lika fort som
Som det där som jag önskar mig
Norrsken

Det åker så fort över himlen
Och jag står kvar här nere på jorden
Vi står kvar

Här
Allihop.

Ser ni inte ser ni inte ser ni inte

Vet ni inte vet ni inte vet ni inte

vem

jag

är?

Inte

se

bara

gå

välkänt

mönster

skönt

att

ha

känslorna

i

knuten näve

i

fickan

Slå

sönder

spegel

just när blicken

rispar

hornhinnan

stödorden

skiter sig fullständigt

lappen skrynklig

ingen idé att försöka

för hon

är ju bara helt

totalt

fan

att hon ens ids

Ett litet märke

där hon

tryckt ner

jordytan

Perfekt blir imperfekt

och jag

skulle aldrig

ha tittat på henne

fan

varför gjorde jag det

hon

är ju

bara

alldeles

...

onödig?

är det det jag är?

Felkonstruerad?

Halt?

Halv?

Räcker det utan

mig?

Sagan om Klumpa heter en novell skriven av Edvin Medvind på Poeter.se. Den skimrar på ett alldeles speciellt sätt och jag vill verkligen tipsa andra om den. Här börjar Sagan om Klumpa.

Louise Halvardsson har skrivit boken "Punkindustriell hårdrockare med attityd". I torsdags fick hon Sveriges Författarförbunds debutantpris Slangbellan för sin bok. Jag är jätteglad för hennes skull. Jag tycker väldigt mycket om hennes bok eftersom den fick mig att se tillbaka på min egen tid som gymnasist med lite varmare känslor. Jag rekommenderar alla att läsa "Punkindustriell hårdrockare med attityd".

Grattis till Slangbellan, Louise! Ser fram emot nästa bok! =)

Läs mer om boken och författarinnan: http://www.louisehalvardsson.com/

Fröken märkvärdig och karriären heter en bok av Joanna Rubin Dranger, kolla in hennes hemsida den är jättefin: http://www.joannarubindranger.com/  Jag köpte boken för flera år sedan och öppnade den igen igår kväll, den blev lite över efter att jag packat ner allat annat i lägenheten nu, den står stolt bredvid ett par andra böcker som jag inte velat packa ner. Jag känner igen mig en hel del i Fröken märkvärdig och att läsa den igen efter en massa år gör att jag ser en massa annat i Joannas suveräna seriebilder. Det är kul och sorgligt på samma gång.

Klockan är tio i fem på morgonen. Jag vaknade vid fyra. Det ska inte vara så. Men det är så just nu. Orsaken är antagligen att både jag och sambon var så trötta igår väll att vi gick och la oss supertidigt. Men det är ändå trist eftersom jag ska jobba idag. Tror dock att jag kommer att kunna somna om snart.

Först en liten seger: När jag valde att klippa och färga håret i slutet av tvåan i gymnasiet. Jag blev av med mitt gamla axellånga permanentkrull en gång för alla och jag tyckte jag var så snygg. Screw the rest.

Veckans utmaning: Att välja frukt i stället för godis. Så fort jag känner mig sugen på godis ska jag se till att ha frukt jag gillar i närheten. Frukt jag gillar är vindruvor, melon, päron, äpplen. Så det blir en egen fruktkorg på rummet under nästa vecka. Största jobbet blir nog att komma ihåg att fylla den innan den blir helt tom.

Jag älskar Björn Gustafsson. Har inte sett honom i Schalgerkarusellen så mycket men idag har jag surfat runt på Youtube och kollat in klipp med honom och han är ju så grymt rolig. =)

Vad händer idag då... tja, det är ju en solig lördag så man ska ju sticka iväg ut i skogen. Fem kilometer blir det tillsammans med en kompis. Det blir ju lite nostalgiskt eftersom det sannolikt blir sista gången man har så nära till Ursviks-spåren. Flytten går ju på tisdag - in case anyone have missed it - och då får jag ju lite längre till skogen. Men desto närmare till Garbos och de andra heta haken i Sumpan.

Håller jag på att bli mig själv? Det känns faktiskt så. Jag har ju pratat en del här på bloggen om att sänka garden och jag kanske håller på att sänka den mentala garden just nu, fast jag inte fattar det själv. Och i så fall är det jätteskönt. Det känns som att jag faktiskt börjar gå i de där fotstegen som borde ha varit mina för länge sen. Det kanske är så att jag ger mig själv chansen, äntligen. Och det är en seger, på tal om de där hundra små segrarna jag skulle ge mig på att lista.