Vackra Magnolia
Jag står i motrörelsens led. Gör du?
Se alltid till att vara hela, rena, friska, med pengar på banken och ha ett ordnat politiskt korrekt uppförande.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article2297021.ab
Borta med cybervinden
Jag har gått långt idag. Hela 9360 steg står det på min fina stegräknare - eller PEDOMEEEEETER - som jag fått från Korpen. Vi har gått med i en stegräknartävling på jobbet. Och jag älskar ju att vara ute och gå - fast inte uppe i Norrland om det finns risk för att möta björnar - så den här tävlingen kommer att passa mig utmärkt. Jag kom iväg vid tiotiden i morse och gick till Karlbergs slott. Sen tog jag pendeln tillbaka hem igen. Satte mig på ett café och tog en suveränt god och lika suveränt kladdig tonfiskgeggamacka. Tog därefter en kaffe latte-2-go och spatserade hem genom stan.
Vad har ni gjort idag och vad tycker ni om Internet?
Runt stan med världens grymmaste
Vi började vid Rådmansgatan. Gick upp på Observatoriekullen. Ner mot Vasaparken, förbi parken, över St Eriksplan, över bron till Fridhemsplan, genom Rålambshovsparken, över Västerbron och ner till Hornstullsstrand. Där fick vi mot förmodan ett bord på ett trångt med myscoolt café där vi stolta tog oss en sen lunch. Det var jag och Malin och vi var nog stans grymmaste på att promenera idag! =)
Galopp för första gången
En ridlektion börjar med att man värmer upp i skritt, fixar till stigbyglar och spänner kanske sadelgjorden lite. Sen ökar man allteftersom lektionen lider till trav och sen, om det vill sig väl, blir det denna dag galopp för nybörjargruppen, med en väldans långbent tjej på en sprattelhäst. Liza var känd för att göra... lite som hon vill. Och efter uppvärmningen så skulle vi trava och då helt plötsligt bryter Liza ut i galopp, jag tappade ena stigbygeln och hade fullt upp med att hålla mig kvar i sadeln på nåt sätt och förhoppningsvis hitta stigbygeln med foten igen. Under tiden GALOPPERADE vi! Det var läskigt men efteråt, när Liza pliktskyldigt saktade in som om ingenting hade hänt, var det en spännande känsla i magen och jag satt och log, alltså när jag kommit ner på jorden igen efter det där läskiga. Efter det hadejag inga som helst problem att galoppera igen.
Min poäng är att jag hade ingen som heslt aning om vad galopp var, hur det skulle kännas och framför allt: hur jag skulle ha koll på det. Men plötsligt, och genom en rätt läskig introduktion, hade jag upplevt det, och det var inte läskigt längre. OCH jag var otrligt stolt, är det fortfarande, över att jag lyckats ta mig igenom det. För sen var det nåt jag ville göra jämt. =) Man vare sig kan eller ska ha koll på allt, det går inte, fram för allt inte över saker man aldrig gjort förut. HUr ska man kunna ha det? Den här historien är signifikant för mig och något jag borde tänka på oftare. Kram på er!
Tröttsandra rapporterar
Vara konstruktiv. Inte tänka att det är jobbigt att jag till exempel är jättetrött. INte tänka på det. Bara försöka hitta nåt positivt och låta dagen cirkla kring det. Så fan heller att det går just nu. Och jag blir ännu tröttare på mig själv för det. Jag orkar inte vara den där pigga och konstruktiva och leende och soliga människan, men det är som att jag inte kan tillåta mig att vara trött, lågpresenterande och jag blir bara ledsen när jag inte klarar av att vara annat än just det. Det är botten helt enkelt. Jag kan inte förklara mig just nu, jag är bara så ruskigt trött. Jag gick hem en timme tidigare från jobbet idag. Varför kan inte jag klara av att vara på jobbet hela arbetsdagen? Fast till mitt försvar hör väl att jag var på jobbet en och en halv timme före arbetstid igår och en halvtimme tidigar eidag. Så var gnäller jag om? Ja, vad fan gnäller jag om... Det känns som att jag inte klarar av att jobba, att göra de tristaste uppgifterna. Dem bara skjuter jag framför mig. Men just nu är barriären så hög och jag vill inte, jag vill säga till mig själv att det är okej öndå, men så blir jag rädd in i märgen att jag kommer att krympa ihop och försvinna om jag inte med hela min själ krånglar mig över alla hinder och fixar biffen. Men jag tror att jag inte kan eller orkar eller vill mera just nu. Jag behöver ärligt talat en paus. Funderar på att ta några dagars semester.
Rinnande självbild
Jag häller i mig kaffe för att orka vara kvar på jobbet
Jag häller på mig smink för att se ut på nåt sätt
Jag häller i mig tid för att försöka förstå
Jag är jag även utan allt det där men så rädd för att torka ut
Låt mig få gå på pendeltåget nästa gång, snälla Hammarby-supportrar
Lösnaglar. Snyggt men onödigt men snyggt. Så skulle jag kunna fortsätta i all eveighet. Hur som helst så åkte mina pådyvlade franska tippar av idag. På salongen fick jag mina egna lackade i läckert djuprött istället. Typiskt Sandrianskt skulle experterna säga. Salongen ligger vid Mariatorget. Solen lyste vårfint när jag lämnade salongen vid sextiden ikväll. Jag promenerade bort till Södra Station för att ta pendeln. När jag närmade mig stationen såg jag ungefär fem polisbussar. Va fan tänkte jag. Vad har hänt nu? Men inget uppenbart verkade ha hänt och jag kunde enkelt ta mig in i stationen och genom spärrarna. Vid spärrarna stod ett gäng poliser. Men ingen hindrade mig från att ta mig ner till min perrong. Men då märkte jag vad som var på gång. En stor hög människor stod och ropade HAMMARBY HAMMARBY HAMMARBY HAMMARBY. Åh nej, tänkte jag. Sen bara fylldes hela perrongen av HAMMARBY-HAMMARBY-HAMMARBY-HAMMARBY-människor. De var så många att jag inte kom fram till MITT pendeltåg när det väl kom till stationen. Det var så fullt av folk. Så jag fick helt enkelt försöka ta mig upp på gatuplan igen. Det var lite svårt för det bara vällde ner en flod av Hammary-fans. Ja, jag brukar ju vara motströms och här blev det djävulskt påtagligt. Men upp och ut kom jag och sen blev det ett tråcklande med tunnelbanor och byten men tillslut varjag iallafall hemma igen.
Märkvärdig bland SLAM-ess
Överträffade mig själv igår. Det var märkvärdigt. Jag sticker inte under nån stol. Jag var en av de tolv. Tolv poeter hade samlats igår för att göra upp i finalen i STHLM Poetry Slam. Fyra av dessa skulle bilda laget till SM i Halmstad i slutet av den här månaden. Det fanns SLAM-ess bland de tolv. Jag erkänner. Jag är inget rutinerat SLAM-lejon. Men jag levererade. Jag kom dit med två utantill-texter och det fanns inget papper i mina händer när jag stod där och tittade på publiken medan jag läste. Jag såg er, jag läste till er och jag var lycklig över det. Och jag vann över mig själv igår, den segern är MIN! I första omgången var vi med alla tolv. Vi fick läsa två dikter var. Jag fick låga poäng av juryn. Men poängen är ingenting. Inte just nu och för mig iallafall. Kanske komer jag att bry mig mer om poängen nästa år, kanske har jag ett batteri tokhärliga SLAM-texter då som jag bara ska vinna med. Vem vet. I går kväll handlade det inte om att vinna juryn för mig. Igår hade jag två texter att förmedla och jag gjorde det. JAG GJORDE DET! Här är mina texter:
På ett avdukat bord ligger månen och ryser för att ingen är där och hör önskningarna som han skickar upp till oss, hans himmel
Under popplar och fallfärdiga trädgårdar ligger solen och nyser för att hon är förkyld för det är nte tillräckligt varmt under hennes täcke
I ett avskalat hjärterum ligger kärleken och svider för någon har dragit tillbaka klockan och tiden hackar tänderna i förmaket
Bortom de uråldriga bergens berg spottar draken ut sin sista rökpuff och sliter upp ett paket nikotintuggummi för här vankas andra bullar
Under fötterna på alla människor ligger det gissningsvis så många vägar ut att vi går vilse om vi inte håller varandra i händerna
Ändå gör vi inte det
---
Drömmen lämnar inte tillbaka regnet till himlen
för himlen vägrar att läsa slutet på kärleksdikten
och solen går inte tillbaka till sandstranden igen
för där ligger stenarna som föll från hennes hjärta
när grannstjärnan blinkade åt henne en gång för ungefär tio ljusår sen
Tio ljusår...
Tio
ljusår
av längtan
Man kan bli galen av mindre
Och ändå vägrar himlen släppa sitt grepp om månen
fast månen bara är en yta som reflekterar rymdens ljusvågor
Ljusvågor som slår mot mitt öga
som hettar upp mitt blod
DET kallar jag universums raseri
DET kallar jag himlakroppar i disharmoni
Och DET slår mig mot marken
och får mig att drömma
om den vackraste människa jag någonsin sett
och den människan
är du
---
Med kalla vingar över stan
Fastfrusna tickande hjärtan på telefonlinan
Flyger aldrig iväg
Det blir utan fjädrar i så fall
Rakt in i himlen
Det blir så och släpp aldrig taget om linan
Sparka neråt och slicka inte på telefonstolpar på vintern helst
De släpper aldrig in dig ändå
Kostar mer än det smakar
Kom vi vänder i dörren
här finns inget att se
Polisen har redan forslat bort dom som kunde ha varit några att ha
Kom, vi flyger, sätter oss på taket och väntar
Vi somnar kalla på liv
Vi strör oss ut över stan
Ett plomberat hjärta kan bli så tungt
Släpp allt emballage
Vi fastnar inte på fartkameran
Vi flyger på fri hand
Glaspärleblickar på rad och tunga kalla vingar
Vi doppade dem i kalla vattnet tidigare idag
Vi smet in under isen och höll andan
Vi problematiserade aldrig det frusna vackra vattnet
Vi höll bara andan
Inget mer
Världen rusar vidare, med eller utan oss
När det är så lite som behövs för att jag ska hålla
En fläck, en tom rad i en tidningsartikel på morgonen
och jag saknar
ser allt som borde ha funnits i det där hålet
alla tankar som journalisten borde ha lagt in där
Det blir istället tomt ingentingskal runt en ordlös saknad
Det skriker stora korta bredsvarta konstiga ord på löpsedlarna
Vi hittar inte hem men vi skiter i det för vi knullar tomma flickor på konferenser skriker det om journalisternas förbannade uppsvällda egolöp
Vi står stilla och betraktar vi som inte väljer orden utan bara köper dem i fula slöa tidningar med fördummande, urtvättade kolumner av överdrivna sensationsstinkande artikelspad.
Vi är så trötta på kvällstidningarna att vi inte ens orkar att inte köpa dem.
Vi är så trötta på dumma dumma löpsedlar att vi inte orkar ta ögonen ifrån dem.
Vi somnar strax.
Och världen rusar vidare.
Ensam hemma
Hur lätt är det inte att välja ensam?
Att välja ingen?
Att stå och gå där hemma med gråten?
Jag knyter ihop mig och vänder ryggen mot
Det gör jag
Vill inte, vill ha det välkända
Vågar så mycket
Modig
Men vid stupet vill jag ingenting
Blir lätt osynlig och går hem till ett annat ingenting
Vet inte vad jag vill
Vill ingenting
Vill allt
Alltid allt
Och vänder
Håller aldrig
Det bara rasar ner när jag försöker luta mig
Mot
Flagor, murbruk, axlar, ryggrader, ben, mjukt skinn
Faller undan och jag
Står ingenstans
Står
Kvar
Ensam
Hemma
Samma promenad tio tusen gånger
Jeanstyg blir så tungt om det hamnar i vatten
Och vatten kan vara så kallt
Det där svarta, livets jobbiga, känns på huden just nu
Hår, huvudet, ansiktet under kalla vattnet
och spelar ingen roll om dag eller natt
Ingen roll för nån som valt fel
Ingen liten etta i centrala stan
Bara en trist promenad bredvid vattnet
Skulle kunna gå hem och sitta där ett tag
Skulle kunna
Ett varv till
Ett rikt leende fattigt på färg
Snön är inte lika kall längre om den blir kramad
Men jeanstyg blir så tungt om det hamnar i vatten
Och värme strålar inte
Jorden stannar
Vill plocka upp flicka och gråta lite tillsammans
och borsta bort grus från knän och armbågar
och blunda i solen
och vara i varma kramarmar tillsammans
Och tårar är varma
Bara händer som blir stela när de sticker ner sig i vatten bredvid cykelvägen
Tacksam för att du finns, Bob
Start wearing purple, drrrlingz
Kanske är det okej ändå
Folkhögskola here I come
Ren kärlek på sydsidan
Idag är jag trött. Det gör absolut ingenting. Anledningen är att jag hade så himla kul igår. Jag var på poesi-kväll på Southside pub med SvintoSara. Hela kvällen var så himla toppenbra! Alla som var där: Love you all! Kram!
