Ingen bild på nätet
Något att vara stolt över
Nu har jag gnällt ganska mycket över mitt liv den senaste tiden. I torsdags fick jag som en blixt från klar himmel - ungefär så faktiskt - en möjlighet, som jag tog, på ganska darriga ben. Reslutatet kan ni se på sidan 4 i Svenska Dagbladet idag. Det är något jag är riktigt stolt över. =) Har inte hittat sidan på SvD.se ännu, men när den finns så kommer jag lägga upp länken här.
VÄLKOMMEN TILL MINA 15 MINUTER I RAMPLJUSET! ;-)
Se filmen JUNO...
Den här låten är också väldigt mysbra:
Vi tar en låt till, tycker jag
En låt som jag tycker är skön att lyssna på just nu
Det var vid den tiden som Thåström och Kent spelade på Zinken
Fina livsregler
SvintoSara bjuder på sina 100 livsregler på sin blogg. Tycker att de är så himla bra. Därför tänker jag länka till dem här:
http://svintosara.blogg.se/2008/june/saras-livsregler-100-faktum-for-alla-levande.html
Alla borde läsa dem!
Till min fördel
Jobbigt att erkänna vad jag är rädd för
Jag kanske är brsviken på mig själv, och det är därför jag känner mig så ledsen? Jag har kännt så otroligt ofta att jag har behövt någon för att kunna uppnå mina mål. Jag har behövt trygghet från någon annan. Jag har kännt mig så ensam om jag inte haft någon som stöttat mig. Jag har letat efter det där stödet och det har varit ett större behov än att förverkliga och utveckla mig själv. Det är så himla hemskt och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Och så nu när jag får höra att jag måste ta egna steg, göra egna val, tro fan att jag får panik och känner mig rädd, ängslig och ledsen. Det känns som att jag är under en sån himla jobbig press. Och då får jag så svårt att välja. Jag vill ju välja det där hejhjärtade, men var finns stödet då? Jag vet att jag måste hitta det inuti, men när jag ibland inte kan känna det, då börjar jag ju leta i min omgivning efter något, NÅGON som kan vara där för mig. Jag vet att detinte alltid är så himla sunt och aft det inte är den raka vägen mot målet, men jag måste hitta ett sätt att klara det här utan att känna att allt bara rasar i mig och runt mig om jag gör fel nån gång. Jag måste hitta en trygg och stabil bas och jag är så trött på att känna mig så låst, så ofri, på grund av att de här rädslorna stoppar mig. Det är så djävla jobbigt, rent ut sagt.
Vad kan jag göra idag då, för att vara mindre halvhjärtad och för att möta mig själv i ärlighetens namn? För att erkänna mig själv? Suck...Jag vll bara skrika på hjälp. Men jag skriker till mig själv. Jag behöver en knuff framåt och den ska jag ge mig själv. Det känns bara så läskigt.
Suck igen... Det var skönt att få skriva ner det här. Läskigt, men skönt. Kram!
Det kan vara en målkorv...
http://hd.se/hoganas/2008/06/26/strandfyndet-kan-vara-en-maalkorv/
Vägen är målet
Det är dags för operation Planera och Genomföra för fröken Lang. Det har det förvissor varit till och från under rätt länge och jag har försökt lite halvhjärtat då och då tidigare. Men nu har sakler ställts på sin spets och jag står inför ett vägval i mitt liv: Antingen drarjag på i gamla hjulspår och försöker trivas med det - vilket jag ju inte gör - eller så satsar jag och vinner förhoppningsvis något. Alternativ två lockar och det är alternativ två jag nu har valt. Det handlar först och främst om vad jag ska jobba med, alltså vad jag ska glöra för att få lön. Jag har ärligt talat varit dålig på att Genomföra de planer jag eventuellt haft för min karriär förut. Nu ska jag satsa på att Genomföra. Det är läskigt eftersom det betyder att jag sätter en hel del av det jag redan har idag på spel. Jag kommer att byta bort det jag har mot något okänt, helt enkelt. Men det där okända har iallafall en yttre form, vilket den har fått under de senaste vekcorna. Nu är det upp till mig att fylla det med något vettigt.
Livet pågår nu och här och hela tiden. Och livet är allvarligt. Det kan gå åt helvete men det kan också gå mot stjärnorna. För att citera en person jag har tagit stöd hos de senaste veckorna. Det ska jag komma ihåg. Han sa också: Skriv färdigt din roman. Jag log inuti när han sa det. Det symboliserar så mycket. Det betyder: GÖR FÄRDIGT! Vad det än handlar om. Så jag ska GÖRA FÄRDIGT helt enkelt. Varken mer eller mindre. Det har varit mitt problem, att jag gjort saker och ting halvhjärtat och inte blivit klar, inuti har jag inte kunnat känna någon stolthet för det jag sysslat med. Så, plans are nothing, planning is everything (han citerade Eisenhover tror jag), och jag tror det var så citatet löd, men alltså, hur som helt, det gäller att planera (och alltså sen Genomföra), men VAD som sen blir genomfört, det vet man först efteråt, alltså, PLANS are nothing. Eller, nu kom jag på det: VÄGEN ÄR MÅLET! =) Jag har stått och stampat förut. Nu måste jag komma iväg.
Puss på er!
En barba-tårta jag missat
Försvaret ber värnpliktiga bryta mot grundlagen
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1399141.svd
Ett litet minne från midsommarafton
Nya blommor i fina krukan
Jag har hittat Författarcoachens blogg!
Man kanske skulle köpa sig ett litet hus
För övrigt så har jag börjat kolla på Twin Peaks. Håller på att se andra avsnittet just nu. Jag har aldrig sett ett avsnitt nånsin förut. Men det verkar bra.
Vanliga jag dan före dan
Igår skrev jag om att se sanningen i vitögat. Det var en bedrift må jag säga. Och jag är stolt över att jag tog mod till mig att göra det. Efter det hade jag en hel del att tänka på. Jag tittade på den där sanningen och försökte att inte blunda så långa stunder. Och nu har jag tagit ett beslut och det är att jag minsann ska låta sanningen traska bredvid mig, även om han är rätt jobbig att tas med vissa gånger. Nästa vecka kommer det beslutet få en ganska konkret följd. Det låter kanske väldigt dramatiskt när jag lägger fram det så här lite lagomt flummigt, men riktigt så spännande är det inte. Det är en grej jag ska göra bara, som jag tror och hoppas kan få bra följder för mig och min karriär. =)
Idag var jag och Martin och handlade midsommarmat. Det gjorde alla andra också. Jag har aldrig kännt mig så vanlig som när jag stod och grävde i färskoptatis-lådan. Jag tänkte hela tiden att "va fan varför gör jag det här?". Men ändå så handlade vi såklart typ fyra-fem sorters sill, gräslöken, laxen, köttbullarna, korvarna, potatisgratängen, äggen (för att göra ägghalvor), gräddfilen och det grekiska lantbrödet och lita annat smått och gott.
Jag är världens vanligaste Sandra från och med nu och
Mer verklighet, mindre fantasi
Det är mer fantasi än verklighet i mitt liv. Det låter ju inget kul. Men jag kan inte säga att det inte stämmer. Man måste se sanningen i vitögat, och det gjorde jag nu i förmiddags. Sträv, kantig och inte ett dugg lismande var den där bittra sanningen. Men på nåt sätt så har den ändå fått en form, jag tycker mig se var den börjar och var den slutar. Sanningen om mig. Stort va? Jag har behövt se den så här. Och jag har fått hjälp att göra det, det är det enda jag tänker berätta om det i den här bloggen. Så, är jag beredd att ta min sanning i handen? Jag vet inte. Stora delar av mig vill göra det, en annan del av mig vill fortsätta i det bekväma hjulspår jag rullar fram i just nu. Men det känns inte rätt. Jag vet att det inte är rätt. Nu har jag fått bekräftat att det inte är rätt. Att ändra på avgörande saker i ens liv gör man ju inte i en handvändning, dock, men jag ska börja med att släppa in lite mer verklighet i mitt liv. En del i taget. Fast det är jobbigt och läskigt. Det finns ingen annan väg att gå. Tror att jag kommer att släppa in en hel del stolthet i mitt liv samtidigt.
Ja, det kan verka flummigt det här inlägget, men jag kanske återkommer och berättar mer om det här. Tillsvidare får det räcka så här.
Matchbloggen säger ett ett
Och vi har ett ett. Matchminut 34! Yes! Det blir lila ögonskugga ikväll!