Ingen bild på nätet

Äh, det verkar som att SvD.se inte vill publicera mitt bidrag till mediabruset. Jag ska försöka scanna in underverket från papperstidningen nån gång istället. Jag har fått en bild publicerad till en artikel i dagens Svenska Dagbladet. =) Officersförbundet anordnade ett seminarium med en paneldebatt i torsdags och jag blev på plats ombedd att ta bilder på en av paneldeltagarna, eftersom Svenska Dagbladet var där och skulle skriva om henne. men de hade ingen fotograf med sig så de frågade mig. Och jag blev skitskraj först, sen tänkte jag att ja, jag får väl prova då. Och jag bärnde iväg hur mpnga blixtar som helst inne i lokalen där seminariet hölls. Sen visade det sig att reportern ville ha utomhusbilder, så då traksade jag och intervjuobjektet ner till entrén av Armémuseum där seminariet hölls, och jag började fota igen. Massor, verkligen. Sen gick jag till jobbet och kollade igenom bilderna. Jag hittade två bilder som var bra, och några som var någorlunda okej. Jag skcikade iväg de två bra bilderna och hoppades på det bästa. Och dagen efter fick jag ett mail där reporten svarade att bilderna var godkända för tryck. Puh! Sen har jag väntat hela helgen på att få se resultatet, och nu i morse damp det ner, i brevlådan hemma. Sidan 4 i SvD den 30 juni kommer jag sent att glömma. =)

Något att vara stolt över

Nu har jag gnällt ganska mycket över mitt liv den senaste tiden. I torsdags fick jag som en blixt från klar himmel - ungefär så faktiskt - en möjlighet, som jag tog, på ganska darriga ben. Reslutatet kan ni se på sidan 4 i Svenska Dagbladet idag. Det är något jag är riktigt stolt över. =) Har inte hittat sidan på SvD.se ännu, men när den finns så kommer jag lägga upp länken här.

VÄLKOMMEN TILL MINA 15 MINUTER I RAMPLJUSET! ;-)


Se filmen JUNO...

...det har jag just gjort och jag älskar den!



Den här låten är också väldigt mysbra:

Vi tar en låt till, tycker jag


En låt som jag tycker är skön att lyssna på just nu


Det var vid den tiden som Thåström och Kent spelade på Zinken

Igår var en mysig dag. Det gick rykten om att Thåström och KENT skulle drabba samman på Zinkensdamms Idrottsplats. Vilken match tänkte jag och min pojkvän. Men vi har ju inga biljetter, vad gör vi då? Jo, vi kan sätta oss på nån gräsplätt utanför och lyssna på de rara toner som orkar sig över inhägnaden och ut i resten av staden. Sagt och gjort. Vid femtiden släntrade jag och Martin oss iväg mot ljudvågornas förlovade utkanter. Vårt första stopp blev på Morfar Ginko´s uteservering där jag släckte lite törst med en cocktail vid namn Bloody Bernadotte. He he he. He he he. Jo, man tackar. Den innehöll bland annat blåbärslikör och karamell-likör. Kan varmt rekommenderas. Har tagit en bild på den med mobilkameran. Ska lägga in bilden här så fort jag orkar. =) På Ginko´s mötte även en annan Martin upp. Martin W. När vi druckit ur våra ölsejdlar och cocktailglaset framför mig gapade farligt tomt tyckte sig Martin W höra skvalpet av vågor nånstans ifrån. Hur då, frågade vi andra och som en skänk från ovan hittade Martin W namnet på en närliggande bar, på tungan. Sjögräs, sa han, som om det var det naturligaste ordet i världen för honom just där och då. Ja visst sa vi andra. Sjögräs ligger bara några kvarter härifrån. Rom, har jag hört ska vara deras specialitet, sa Martin W. Ja, så är det sa Martin L och jag på samma gång. MartinW hade aldrig varit på Sjögräs, så givetvis skulle vi dit. Det tog bara några minuter för oss att traska dit. Mariatorget verkar ha den inverkan på folk, hon har fönster, dörrar, Indiska restauranger och bakfickor öppna för vem som än knackar på. På Sjögräs var det tomt. men öppet. Så jag kunde i godan ro sitta och bläddra igenom den fina lilla drinkpärmen efter kvällens bästa romdrink. Och visst hittade jag den. Be Deliscious tror jag den hette. Den bestod bland annat av ljus rom, annanaslikör, och två andra fruktlikörer, honung och vitt vin. Den smakade exakt, exakt, exakt som Bob´s blandsaft, sa Martin L. Jag log och tänkte på den fina junikvällen som jag tog del av. Och plötsligt var glaset urdrucket och det var dags att på allvar ta sig till den där gräsplätten utanför Zinkensdamms IP som vi så hett eftertraktade. Så vi tog promenaden på Hornsgatan bort till Zinkens. Och mycket riktigt, Thåströms vackra starka röst knäckte varenda hinder mot mina öron i samma stund som jag såg läktarna torna upp sig vid korsningen vid Hornsgatan. Äntligen, tänkte jag, som aldrig vare sig sett eller hört Thåström live. Det funkade alldeles utmärkt att sitta utanför idrottsplatsen och lyssna på konserten. Vi hade hamburgare med oss och öl. Och solen delade gräsplätt med oss och jag log. 

Fina livsregler

SvintoSara bjuder på sina 100 livsregler på sin blogg. Tycker att de är så himla bra. Därför tänker jag länka till dem här:
http://svintosara.blogg.se/2008/june/saras-livsregler-100-faktum-for-alla-levande.html

Alla borde läsa dem!


Till min fördel

Jag köpte ett gym-kort igår! Och det kändes kul och skönt att träna. Jag har ju ont i ryggen och axlarna lite då och då och jag har blivit tipsad om att köpa ett träningskort och köra igenom de muskelgrupper som behöver bli starkare för att söippa värken. Så nu har jag gjort det. Och det här gymet har jag haft kort på förut och det är jättebra. Tänkte försöka gå dit minst två gånger i veckan. Något att vara glad över! =)

Jobbigt att erkänna vad jag är rädd för

Tänker använda bloggen för att gnälla lite nu. Känner  ig deppig. Ledsen inuti. Rädd för vad som ska komma. Jag känner just idag, här på fina lördagsmorgonen att jag inte vet om jag kommer att lyckas att vara så där helhjärtad hela tiden som jag har bestämt mig att - försöka  - vara. Nu känner jag mig därför ledsen och rädd och så satt jag här i soffan och slösurfade lite och kände mig ynklig och så kom jag på att jag kan ju lika gärna berätta hur jag känner mig. Då låter jag iallafall det komma upp på ytan. Jag kan inte hålla på och låtsas längre, och det är lika helhjärtat att våga säga att man är rädd, att man känner tvivel och så. Usch vad jobbigt det här känns. =( Men jag vet att det skulle vara ännu jobbigare om jag inte sa något till nån. Det skulle vara jobbigare och det skulle bara vara en omväg.

Jag kanske är brsviken på mig själv, och det är därför jag känner mig så ledsen? Jag har kännt så otroligt ofta att jag har behövt någon för att kunna uppnå mina mål. Jag har behövt trygghet från någon annan. Jag har kännt mig så ensam om jag inte haft någon som stöttat mig. Jag har letat efter det där stödet och det har varit ett större behov än att förverkliga och utveckla mig själv. Det är så himla hemskt och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Och så nu när jag får höra att jag måste ta egna steg, göra egna val, tro fan att jag får panik och känner mig rädd, ängslig och ledsen. Det känns som att jag är under en sån himla jobbig press. Och då får jag så svårt att välja. Jag vill ju välja det där hejhjärtade, men var finns stödet då? Jag vet att jag måste hitta det inuti, men när jag ibland inte kan känna det, då börjar jag ju leta i min omgivning efter något, NÅGON som kan vara där för mig. Jag vet att detinte alltid är så himla sunt och aft det inte är den raka vägen mot målet, men jag måste hitta ett sätt att klara det här utan att känna att allt bara rasar i mig och runt mig om jag gör fel nån gång. Jag måste hitta en trygg och stabil bas och jag är så trött på att känna mig så låst, så ofri, på grund av att de här rädslorna stoppar mig. Det är så djävla jobbigt, rent ut sagt.

Vad kan jag göra idag då, för att vara mindre halvhjärtad och för att möta mig själv i ärlighetens namn? För att erkänna mig själv? Suck...Jag vll bara skrika på hjälp. Men jag skriker till mig själv. Jag behöver en knuff framåt och den ska jag ge mig själv. Det känns bara så läskigt.

Suck igen... Det var skönt att få skriva ner det här. Läskigt, men skönt. Kram!

Det kan vara en målkorv...

Har aldrig hört talas om en målkorv förut, men nu vet jag bättre. Lite kul morgonläsning. =)

http://hd.se/hoganas/2008/06/26/strandfyndet-kan-vara-en-maalkorv/

Vägen är målet

Det är dags för operation Planera och Genomföra för fröken Lang. Det har det förvissor varit till och från under rätt länge och jag har försökt lite halvhjärtat då och då tidigare. Men nu har sakler ställts på sin spets och jag står inför ett vägval i mitt liv: Antingen drarjag på i gamla hjulspår och försöker trivas med det - vilket jag ju inte gör - eller så satsar jag och vinner förhoppningsvis något. Alternativ två lockar och det är alternativ två jag nu har valt. Det handlar först och främst om vad jag ska jobba med, alltså vad jag ska glöra för att få lön. Jag har ärligt talat varit dålig på att Genomföra de planer jag eventuellt haft för min karriär förut. Nu ska jag satsa på att Genomföra. Det är läskigt eftersom det betyder att jag sätter en hel del av det jag redan har idag på spel. Jag kommer att byta bort det jag har mot något okänt, helt enkelt. Men det där okända har iallafall en yttre form, vilket den har fått under de senaste vekcorna. Nu är det upp till mig att fylla det med något vettigt.

Livet pågår nu och här och hela tiden. Och livet är allvarligt. Det kan gå åt helvete men det kan också gå mot stjärnorna. För att citera en person jag har tagit stöd hos de senaste veckorna. Det ska jag komma ihåg. Han sa också: Skriv färdigt din roman. Jag log inuti när han sa det. Det symboliserar så mycket. Det betyder: GÖR FÄRDIGT! Vad det än handlar om. Så jag ska GÖRA FÄRDIGT helt enkelt. Varken mer eller mindre. Det har varit mitt problem, att jag gjort saker och ting halvhjärtat och inte blivit klar, inuti har jag inte kunnat känna någon stolthet för det jag sysslat med. Så, plans are nothing, planning is everything (han citerade Eisenhover tror jag), och jag tror det var så citatet löd, men alltså, hur som helt, det gäller att planera (och alltså sen Genomföra), men VAD som sen blir genomfört, det vet man först efteråt, alltså, PLANS are nothing. Eller, nu kom jag på det: VÄGEN ÄR MÅLET! =) Jag har stått och stampat förut. Nu måste jag komma iväg.

Puss på er!


En barba-tårta jag missat

Den här tårtan serverades på ett födelsedagskalas som jag var bjuden på i helgen. Tyvärr kunde jag inte komma. Har nu fått se bilder på vad som serverades på kalaset. Bland annat en Barba-turkos-tårta. Det får mig givetvis att fundera på vad jag gör för prioriteringar i livet egentligen.


Försvaret ber värnpliktiga bryta mot grundlagen

Äh, jag blir så trött. Orkar inte ens kommentera. Skönt att någon säger ifrån.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1399141.svd

Ett litet minne från midsommarafton



Nya blommor i fina krukan

På vår inflyttningsfest fick vi blommor och blader. En av krukväxterna vi fick har tyvärr torkat ut. Så nu har vi varit och köpt nya blommor i den fina krukan vi fick. De här blommorna tycker jag är jättefina.


Jag har hittat Författarcoachens blogg!

Via Louise Halvardssons blogg har jag hittat till Författarcoachens blogg, som verkar helt perfekt för mig. Jag har bara hunnit läsa några inlägg där ännu, men det var verkligen jättekul att hitta den! Tack för att du länkade dit, Louise!

Man kanske skulle köpa sig ett litet hus

Min midsommarafton var jättebra. Det blev en riktigt megatraditionell dag som började vid tvåtiden med sillbuffé och en massa annat smått och gott. Solen sken och snapsvisor sjöngs. Supermysigt! För att vi inte skulle bli alltför dästa och trötta av all mat bestämde vi oss sen för att ta en promenad. När alla var redo att gå började det regna. Vi trotsade dock skyfallet som föll över oss, men tillslut blev vi tvungna att vända. Men efter en stund klarnade himlen igen och då gjorde vi ett nytt försök. Vi befann oss i området Höglandet i Bromma. Det var ett idylliskt område med en massa små söta hus. Skulle faktiskt inte ha någo emot att bo där. Det är första gången jag ens tänkt tanken att bo i hus. Hm... Efter att vi kommit tillbaka från promenaden blev det grillbuffé. Och sen toppades kvällen med marängswiss! Min favoritefterrätt!

För övrigt så har jag börjat kolla på Twin Peaks. Håller på att se andra avsnittet just nu. Jag har aldrig sett ett avsnitt nånsin förut. Men det verkar bra.

Vanliga jag dan före dan

Jag längtar till Dublin och till Edinburgh! Äntligen ska jag få komma dit! Nu börjar jag inse att jag kommer att få semester det här året. Konstigt nog har jag förträngt att jag kan få lämna mitt jobb och bara ägna mig åt sol, sommar och bad. Min semester börjar den 14 juli. Inte så långt kvar. Tidigare år har jag räknat dagarna fram till min semester och tyct att de sista veckorna släpat sig fram tills jag fått gå på grönbete. I år är det minst sagt annorlunda. Nu känner jag mig mer värd semestern än någonsin.

Igår skrev jag om att se sanningen i vitögat. Det var en bedrift må jag säga. Och jag är stolt över att jag tog mod till mig att göra det. Efter det hade jag en hel del att tänka på. Jag tittade på den där sanningen och försökte att inte blunda så långa stunder. Och nu har jag tagit ett beslut och det är att jag minsann ska låta sanningen traska bredvid mig, även om han är rätt jobbig att tas med vissa gånger. Nästa vecka kommer det beslutet få en ganska konkret följd. Det låter kanske väldigt dramatiskt när jag lägger fram det så här lite lagomt flummigt, men riktigt så spännande är det inte. Det är en grej jag ska göra bara, som jag tror och hoppas kan få bra följder för mig och min karriär. =)

Idag var jag och Martin och handlade midsommarmat. Det gjorde alla andra också. Jag har aldrig kännt mig så vanlig som när jag stod och grävde i färskoptatis-lådan. Jag tänkte hela tiden att "va fan varför gör jag det här?". Men ändå så handlade vi såklart typ fyra-fem sorters sill, gräslöken, laxen, köttbullarna, korvarna, potatisgratängen, äggen (för att göra ägghalvor), gräddfilen och det grekiska lantbrödet och lita annat smått och gott.

Jag är världens vanligaste Sandra från och med nu och

Mer verklighet, mindre fantasi

Det är mer fantasi än verklighet i mitt liv. Det låter ju inget kul. Men jag kan inte säga att det inte stämmer. Man måste se sanningen i vitögat, och det gjorde jag nu i förmiddags. Sträv, kantig och inte ett dugg lismande var den där bittra sanningen. Men på nåt sätt så har den ändå fått en form, jag tycker mig se var den börjar och var den slutar. Sanningen om mig. Stort va? Jag har behövt se den så här. Och jag har fått hjälp att göra det, det är det enda jag tänker berätta om det i den här bloggen. Så, är jag beredd att ta min sanning i handen? Jag vet inte. Stora delar av mig vill göra det, en annan del av mig vill fortsätta i det bekväma hjulspår jag rullar fram i just nu. Men det känns inte rätt. Jag vet att det inte är rätt. Nu har jag fått bekräftat att det inte är rätt. Att ändra på avgörande saker i ens liv gör man ju inte i en handvändning, dock, men jag ska börja med att släppa in lite mer verklighet i mitt liv. En del i taget. Fast det är jobbigt och läskigt. Det finns ingen annan väg att gå. Tror att jag kommer att släppa in en hel del stolthet i mitt liv samtidigt.


Ja, det kan verka flummigt det här inlägget, men jag kanske återkommer och berättar mer om det här. Tillsvidare får det räcka så här.


Matchbloggen säger ett ett

Och vi har ett ett. Matchminut 34! Yes! Det blir lila ögonskugga ikväll!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0