Nova

Idag regnar det. Och Sverige spelar match mot Spanien ikväll. Idag ska jag sticka iväg och simma i simhallen som ligger några kvarter bort. Martin ska gå på festivalen Where the action is, där bland andra Foo Fighters spelar. David Grohl är så cool. Såg en konsert med dem för några år sen. Suveräna! Men jag ska inte med. Jag ska först simma - har inte gjort det på ett halvår eller nåt. Kanske mer.

Nähä, nu har jag kollat på simhallens hemsida. det går minsann inte att gå dit och bada. För de ska renovera skiten i 13 veckor. Okej, vad gör jag då. Då får jag väl gå iväg till nåt gym då. Jag säger "nåt gym" för att jag just nu inte köpt in mig på nåt gymkort nånstans i staden. Så, nu tänker jag provgymma på ett ställe som jag inte varit på ännu. Återkommer med mina intryck därifrån.

Hemma igen från träningen.

Hur tråkigt får det bli på ett gym? Visst, det är väl inte altid det roligaste man kan göra att gå och träna, men jag brukar tycka det är rätt skönt att styrketräna. Men på det här stället... Nej!!! Det är till att börja med svindyrt att lösa årskort. Dyrare än det andra stället jag haft kort på förut. Och sen är det inte särskilt fräscht. Och tja... jag hade tråkigt när jag tränade helt enkelt. Oengagerad personal. Och jag var väl inte på världens bästa humör för att träna, det kan man inte vara när man inte gymmat på ett halvår. Men det irriterade mig att jag inte fick nån kick av det. Men äh, hur som helst. Det var ju gratis och jag vet nu att jag ska gå tillbaka till det andra gymet och lösa kort där.

Nu ska jag hänga tvätt och kanske kolla lite på matchen och sen ska jag träffa Malin.

Här har vi en man i min smak. Som verkligen törs utmana sina rädslor. Och visa känslor! =)

http://www.svenskafans.com/fantv/clip.asp?id=6039

Hur ser du

på kartan

att vägen

fortsätter

intill

sista andetaget? 

På väg

ut

och in

min munblåsta andedräkt

på frosten i dig

mellan slag

och punkter

i ett brev

och du

blundar

av allt du är

är det största ditt mod

av allt du ser

är det vackraste

ditt liv

gå om

igen

och möt kärleken på vägen

och berätta

Hur ser du

på kartan

att vägen

fortsätter

intill

sista andetaget? 

Satt och kollade igenom mitt arkiv på Poeter.se. Den här texten skrev jag den 3 augusti förra året:

Svartkonst är att på ett oskyldigt papper dölja sina intentioner bakom välputsade fasadord

Jag blir trött och förbannad när jag upptäcker att mina ögon har klättrat uppför sådana väggar

Det finns dimensioner i språket, prunkande poesiängar att springa ut på och litterära motorvägar att spränga ordvallar på.

Där finns skönheten, religionen och sanningen.

Det finns nerbrända slott, skövlade skogar och förgiftade sjöar i det här landet också. Öknar utan brunnar, hopsydda ögonlock och vacuumförpackade lungor.

Det är svartkonst på den allra högsta nivån.

I bakgrunden hörs Titanicviolinisternas ömma toner. Bråddjupet bara en sjunkande isbrytartanke bort.

Vi måste lämna våra kappor i svartkonstnärernas hall och vända i dörren. Vi kan inte lockas att trampa deras golv. Vi kan inte skåla med dem i deras ära. Vi kan inte tillåta oss att luckra upp vårt språk i deras sällskap.

Vi har en annan agenda. Vi måste säkra vår grund och lära oss att tyda svarta ord på svart papper. Vi har en skyldighet att skydda alla oskyldiga papper mot giftiga ord. Vi dör, men vi lever genom våra ord.

Vi har en säkerhet, en garanti, vi har nobla hjärtan, vi tär på säkerheten i de korruptas penseldrag. Vi stoppar tiden, bänder tillbaka svartkonstnärernas planerade segertåg.

Jag faller inte stum. Tycker att det är på sin plats att poängtera det just idag. Det finns så många som lider i det tysta, som inte orkar säga sin mening och kämpa för sin rätt. Jag känner mig ofantligt pinsam många gånger, men jag skriker - ibland alldeles för högt, men ändå - när någon är och tallar på mina rättigheter, eller när någon försöker puffa ut mig i nån vrå eller åt nåt håll jag inte vill gå åt. Jag kan bli osmakligt fyrkantig i mitt sätt. Men livet smakar inte alltid söt lakrits. Livet surnar till då och då, och jag med, och då sjunger jag ut min rätt, då ljuder något strävt min lovsång till mig själv och till min rätt att trampa den mark jag just beträtt. Jag säger inte att jag alltid har helt rätt, och jag vet att jag kan vara lite trögflytande ibland när det gäller att tänka om, ch att inse att mitt ställningstagande inte alltid är det rätta, men jag tvekar nästan aldrig för att ge hals och sätta en röd prick på diskussionens whiteboard. Det är en styrka jag har. Min kärna är av godo rakt igenom, den finns där, den är stark och vacker. De lager av min personlighet som täcker den här kärnan må vara lite sneda och vinda och inte så käcka och vackra alltid, men jag lovar, jag jobbar på att putsa, plocka bort dumheter och bygga upp mig inifrån, från min vackra kärna som jag är lika stolt över som en förälder över sitt barn.