Nova

På natten går jag ofta upp för att lyssna efter mig själv. Jag väljer skivor i samlingen som bara jag ska lyssna på. Det har inte alltid varit så här.

Jag har aldrig haft några sömnproblem förut. Nu sover jag mindre om nätterna, gör mer av mig själv, svettas ut det som ska ut, hungrar och känner dubbelt så mycket. Undrar om det är natten eller om det bara är jag. Nu. Det är väl antagligen bara jag. Det återstår att ta reda på. Jag följer min väg på nätterna. Det hettar till ibland och då skriver jag om det. Det blir vad som finns i mig. Nätterna har bivit min vän. Jag trodde inte att det skulle hända, hade inte tänkt att jag skulle gå mina vägar på natten. Nu gör jag det.

Vi samlas, vi som går här, visst gör vi? Visst blir det för mycket ibland, för mycket sömnlöshet? Visst är det det vi skriver om? Visst rinner det blod på tangenterna när vi vägrar att blunda trots att alla som älskar oss frågar mjukt om vi inte kan tänka oss att komma till sängs nu. Men det kan vi väl inte? Vi kan inte låta bli att skaka på huvudet åt dem som når nästan ända fram till oss med sin ömhet. Vi är inte ömma, vi är hårda lagar under öppna himlar, vi gör nattliga räder överallt med våra höjda ögonbryn och våra slagord som buktar inåt och utåt på samma gång.

Det går över. Det måste gå över. Vi måste stoppa tiden och slå sönder traditionerna. Vi måste häva oss ur den djupa svackan där normerna frodas. Vi måste vara redo med rävsaxen när tider av dumhet sveper över himlen, när det regnar flagor av brända drömmar, när solen förpassats in i ett hål i tv:n, när den goda allmänheten vrider sina armar, ögon och behov till en allsmäktig tom gryta på en spis upphettad av politisk villfarelse.

När det händer måste vi spärra fast oss vid våra sinnen och skriva ihjäl de omogna frukter som målats mogna och röda av de som vill samhället illa. Vi är en del av alltihop. Vi är en samling brevbärare som i skymundan skriver ner bilder av samhället och skickar dem vidare, alltid vidare, till andra människor som lever, lider, tänker, undrar, får panikattacker, lånar, varseblir, blundar och skriker, undrar och älskar passionerat. Vi är dom. Dom är vi. Vi är brevbärare. De bär sina brev till oss med samma hopp om förståelse som vi när. Vi skiljer oss inte från dem. Vi är mängden. Vi vill gå genom era dörrar. Vi vill stanna på kaffe. Vi vill sitta ner med er när ni läser er post.

Då först kan universum landa i oss.

Jag har tejpat upp mina dagboksanteckningar från den där tiden i garderoben långt inuti mig

Jag får aldrig se igen det jag såg då

Jag välte en tunna Tipp-Ex över mina lånade vykortsvyer och sprang över skitiga golv på kårhuset

Jag var ingen särskilt lyckad student

Jag var dum i huvudet

Jag stelopererade mig från hjärtat och uppåt

Jag var bara ett par ben som gick fram och tillbaka mellan Systemet och kårhuset innan jag gick hem

Ni andra stannade kvar i verkligheten

Jag andades in min rökelse och framkallade fantasifoster

Tiden gick dock lik förbannat

Och bakåt kunde jag inte se

Det blir ju så tokigt när man bränner allt man har på natten för att man inte kan sova

Nu ser jag att det finns nyanser i det där vita

Nu måste jag måla mig framåt i den där tavlan från förr

Jag har ett syfte med alltihop

Jag sträcker mig efter mina penslar

Jag får lov att älska i färg numera

I min värld är jag ofta rädd.

Jag har inte varit något lejonhjärta fast jag gärna velat vara det.

Jag har stångat min frustration mot den där väggen av rädsla.

Men jag har vågat skriva.

I mitt skrivande har jag funnit svalka när det har brunnit svart, jag har hittat vägar och mål fast jag inte haft nån karta, jag har gått fel, för långt och gråtit krokodiltårar ibland, men som tur är ger orden mig rätten att måla om i mina rum, att rasera och bygga nytt.

Man kan stå stelfrusen och ledsen på en sida i sitt lilla anteckningsblock och man kan ha bestämt sig för att falla ner. Man ser Jante stå och vänta på en där nere på marken. Man hoppar och ser Jante ta ett steg åt sidan precis när man når marken.

Man landar stumt om man inte har orden med sig i fallet.

Artighet på SJ-tåg midsommardagen 2007:
Jag och min pojkvän tog tåget från Örebro idag. Ungefär strax före kl 13.00 går vi på tåget. Vi sitter i den sista vagnen, men vi kliver på någonstans i mitten av tåget. Vi går igenom vagn efter vagn. Det är nästan bara tomma säten överallt. Vagn efter vagn. Tomma säten. Till slut kommer vi till våra platser, hivar upp våra ryggsäckar på bagagehyllan och sätter oss ner. Vi hinner väl andas typ tre andetag innan två andra resenärer kommer fram till oss, tittar på numren på vära säten och säger att det är deras platser. Jag å min sida vet att numren på våra biljetter stämmer överens med numren på våra säten. Jag brukar nämligen kolla klockslag, datum, platsnummer och allt annat som kan tänkas innehålla mer eller mindre värdefull information för mig som resenär. Ungefär en miljard gånger kollar jag sånt innan jag åker nånstans. Jag är alltså säker på att det är våra platser.

Ändå suckar jag bara lätt, ser på min pojkvän som reser sig, plockar ner vårt bagage och kliver åt sidan med mig i släptåg. Vi mumlar något om att det måste ha blivit en dubbelbokning. Det andra paret är som ett eko: "Ja, det måste ha blivit nån slags dubbelbokning". Sen sätter de sig ner vid VÅRA platser och VI går och letar upp några andra platser att sitta på. Och platser är det ju gott om. FÖRVISSO!

När vi satt oss tillrätta börjar det gå upp för mig att det borde ha varit det andra paret som skulle ha letat upp några andra lediga platser. Det andra paret borde ha insett att VI VAR DÄR FÖRST!!! Fan, de borde ha insett det idiotiska i att VI SOM REDAN SATT DÄR inte skulle behöva flytta oss för att SJ råkat dubbelboka oss alla fyra i ett djävla tomt tåg. Men ändå var det jag och min pojkvän som stack iväg från det som i mitt huvud nu är ett stridsfält. Det var VI som drog oss tillbaka med svansen mellan benen, som om det var vårt fel att SJ klantat till det.

Fan.

Men självklart rann det ju av mig väldigt snart, nu är det bara en fånig liten anekdot, men alltså, principen är väl att man inte ska behöva flytta på sig om man kommit först till en plats som man betalt för, oavsett hur många bokningar bolaget har gjort på platsen?

Grrrrrrrrrrrr!

Jag tänkte att jag skulle bidra med något. Jag väljer att ge mina pengar till föreningen Friends.

Det här är föreningens verksamhetsidé:
Friends utbildar barn och vuxna i förebyggande arbete mot mobbning och annan kränkande behandling. Genom att ge kunskap och verktyg samt påverka attityder och självkänsla hjälper vi skolor att få igång ett långsiktigt arbete mot mobbning.


Tack Friends för att ni finns.

www.friends.se

Kanske ligger den och lurpassar i vattenpölarna strax utanför

Men ännu har den inte vaskat fram siffrorna i min portkod

Trägolven dämpar när jag stegar ut nästa dikt

Här ställer jag orden på rad i fönsterblecket

Låter dem blicka ut över stan i skymning och gryning

Låter dem frodas, väckas, mogna

Påtar ner bokstavsfrön i krukor och hoppas på fin växtlighet

Hoppas på poetiskt gröna plantor som andas ut syre till mina svartaste alster

Så de kan veckla ut sig på golvet och bli till den vitaste fårfäll för mig att landa på

Här är orden målade på stenväggarna

När jag lägger handflatorna mot dem kryper historierna in i mig

Det regnar utanför och vattnet tunnar ut fasaden

Men jag vägrar att gråta härinne

Jag väljer att skriva min sorg på fönstret

Jag väljer att låta stearinljuset flämta över min reflektion i fönsterglaset

Jag väljer mitt perforerande gaslykteliv alla gånger

 Jag väljer att inte veta hut

Skakar bort spindelbensord från mina ögonfransar

De skulle ändå aldrig ha gjort mig rättvisa om jag skulle ha blinkat dem genom fönstret ut till fotfolket, Konsum-kassefolket, kärlekslängtarna, hjärtskärarna, bergsprängarungarna, gitarrstämmarkvinnorna, trumslagarpojkarna, fiolstråkeflickorna, regnkappekvinnorna, äppelknyckarna, väskryckarna, tidningsmakarna, kokainskakarna, sanningsstädarna, lagvrängarna, bönderna, söndagsälskarna, diskarna, viskarna, jägarna, gråterskorna, vindvargarnas döttrar och eldvråkarnas söner

Ingen av dem skulle ha rundat kap Poetissa utan att kapsejsa i ordskvalpet

Ingen av dem skulle ha kunnat trotsa den väldiga storm som ögonblicksorden skapat

Det finns ord här som aldrig hörts förut

Färdigstampade vindruve-ord ligger i rad i den oöppnade tidningen på hallgolvet

Jag hittar mina egna ord genom pianomusiken i stereon

Natten dansar mig förbi tunga timmar av fotsteg på gatan utanför

Klockan slår sina slag i tinningen på mig

och jag skändar ordlistorna i min bokhylla

Sliter ut orden som legat och väntat

Filar på stenord

Lägger vita svala stenar i en labyrint som slutar vid dörren

Läser labyrintmeningen i gryningen

Öppnar dörren och går ner till stranden och ser soluppgången

Alla människor har tydligen inte samma värde och rättigheter. Har ni hört den förut? Vi är inte en enda stor familj. Vi är griniga hånflinande djävlar som i våra bästa stunder kan åstadkomma något gott här i världen. Övrig tid ägnar vi oss mer eller mindre medvetet åt att skilja ut varandra och slicka uppåt och kicka neråt. Det fungerar så. Kliar det under huden nu kanske? Då är det väl bara att du ömsar skinn och slinker ut bakvägen med svansen mellan benen och fortsätter att leva ditt lilla anonyma liv i skuggan av den skönhet som kunde ha varit du. Det är så de flesta människor framlever sina liv. Påstår jag. Och jag är en av er i skuggan. Men ibland kliver jag ut ur den bittra anonymiteten och ställer mig på den upplysta scenen och förmedlar mina gyllene ord som skänker er harmoni. Sen tackar jag för mig och jag vet att jag grep tag i er där från scenen. Och det är därför mina blå ögon glittrar även när jag återvänt in i skuggorna. Det är därför jag åtminstone ibland sover gott om nätterna.

Men så vaknar man och läser Svenska Dagbladet och man hör de isande skriken från mänsklighetens mörka sida. Den 4 juni skriver kolumnisten Lars Berge i Svenska Dagbladet om "Den försvunna vita flickan-syndromet". Och han sätter ord på det jag tänker. Han skriver om hur bilden av den försvunna Madeleine McCanns ansikte finns på allas näthinnor. En liten tjej med sagolikt söta dock-ögon. Hon är försvunnen. Sannolikt bortrövad från sina föräldrar. Han jämför sedan med bilden av Javian Matthews. Ingen jag har hört talas om, tänker jag. Har ni gjort det? Det borde vi ha gjort. Men alla människor har ju tydligen inte samma värde.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15662399.asp

" - Denna utmärkelse har jag mottagit med stolthet och glädje. Mitt politiska utspel i kungligheternas närvaro illustrerade på ett tydligt sätt något viktigt. Det är orimligt att Sverige företräds av en person som inte förväntas ha någon som helst politisk åsikt om någonting. Sverige måste ha en demokratiskt tillsatt statschef som själv kan framföra kritik när han eller hon är på statsbesök, säger Mikael Wiehe. "

Jag var och såg en helt underbar föreställning på Södra Teatern igår. Föreställningen hette LIVE och framfördes av Marcus Birro.

LIVE är främst  en inblick i att bli vuxen, att gå från att leva nån slags rocknroll-myt till ett vuxnare perspektiv framlevt i en sekelskifteslägenhet på 115 kvadratmeter i en stad närmare Stockholm än uppväxtens Göteborg.

Det är skratt av lättnad, iallafall för mig, när jag hör honom berätta korta anekdoter om sitt liv som rocknroll-wannabe, om sin turné med Riksteatern och om sin uppfattning om vad som är vuxet, vad som är "som folk är mest". Han övertygar oss på en timme om att han är som vi, att vi är som han. Och vem är då "de andra"?

Det är allvar och förvåning omvartannat i hans ögon. Han kommer in på scenen i jeans och mörk kavaj och nakna fötter. Han använder sig ofta av gester, knyckar på nacken och ibland bara en suck eller ett andetag i mikrofonen för att visa oss vad han menar.

Och det går rätt in. Vi skrattar åt eländet och värmen som ligger bakom varenda tanke som vi får oss till livs. Avslutningsvis plockar han upp sin nya bok "Svarta vykort" ur kavajfickan och läser ett stycke. Det bir allvarligare, både på scenen och i publiken. Och det är en fin avslutning på en fin föreställning som jag vill se igen och igen och igen. Tack!

Sitter och ser på Nyhetsmorgon på Tv 4. Författaren Björn Hellberg är gäst. Han har gett ut en ny bok nyligen. Har inte läst en enda bok som han skrivit. Men jag gillar honom jättemycket. Så fort han öppnar munnen så kommer det ut så mycket roligt, finurligt och intressant. Självklart vill jag hylla honom här på min heta blogg.

Här är ett citat från Björns egen hemsida:

"Utöver ett 25-tal fackböcker om tennis och redaktörskap för Halmstads Bollklubbs 80-årsskrift Blått ett lag i Halmstad (1994) har jag till dags dato hunnit med 20 skönlitterära volymer: 16 med kommissarie Sten Wall i huvudrollen samt spänningsromanen Förhäxad (1998), polisromanerna Paria (2003), Club Karaoke (2004) och Dominans (2005) samt barnboken Pojken som inte ljög. Totalt är jag infamt nog ansvarig för hädanfärden för ett 40-tal människor - och den diaboliska driften har ännu inte klingat av."
Från http://www.bjornhellberg.se/

Jag vill att Sverige ska bli republik. Därför är jag medlem i Republikanska föreningen. Jag läste nyss på föreningens hemsida att de kommer att fira Republikens dag den 6 juni på Mynttorget i Gamla Stan. Räkna med att jag kommer att vara där. På programmet står bl.a. utdelning av utmärkelsen Årets republikan.

www.repf.se

Här kommer lite love-bombing till en ny idol:

Min historia som Henry Rollins-fan är väldigt kort, det var för kanske ett halvår sedan som jag fick upp ögonen för honom och sen dess har jag sett ett par av hans shower på DVD och några av de program som sänts i SVT. Jag tycker att han har väldigt bra årsikter som han framför på ett roligt och ödmjukt sätt.

Den 28 maj fick jag möjlighet att se Rollins live i en så kallad Spoken Word-show här i Stockholm. Det var två och en halv timme otrolig underhållning helt i min smak. En röd tråd var kritiken mot George W Bush, vilket verkligen kändes befriande.

Jag vill verkligen tipsa dig att leta upp något klipp eller kolla in en show med Henry Rollins. Jag är glad att jag vet vem han är. Följer just nu landskampen i fotboll mellan Sverige och Danmark. Efter den ska jag kolla på en DVD med Rollins. Ett bra sätt att fördriva lördagskvällen på.

Trevlig kväll!

Jag har kommit till sidan 36 i en bok med för det mesta korta rader och små stycken. Jag köpte den direkt av författaren efter en uppläsning. Det var den 12 maj och han läste ur sin nya bok om allt som har hänt honom och hans sambo under det senaste året. Han är en av mina absoluta favoriter och jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra för honom, överallt, alltid. Håller tummarna för dig, Marcus.

Nu har jag läst de 36 första sidorna i "Svarta Vykort". Det går att vrida boken oändligt många varv i huvudet när man åker till jobbet eller när man suckar tungt mitt på dagen av anledningar man inte har en aning om.

Och det går helt säkert att sticka en kortfattad slutsats genom pärmarna på den på några ögonblick om man skulle vilja. Om man läser för att få sin skarpa logik bekräftad.

Jag undviker att läsa den här boken på det viset. Det är nog därför det tar så lång tid att läsa den. Jag vill lära känna den och hållbara bekantskaper bygger ju sällan på logik.

Fredag och ny blogg. Som att sakta plocka bort pappret på en present. Man har ingen aning om vad man har fått. Så för att lugna neverna den här första kvällen med bloggen lyssnar jag på Öppna Landskap och kollar på Sammansvärjningen på tv och lyssnar på Karlavagnen med Marcus Birro, smuttar på lite vitt vin och låter sekunderna gå i vilken takt de vill. "När det klara och det enkla får råda som det vill".