Att bli chef är inget självändamål
Jag tycker att det är befriande att en sådan diskussion förs. Det gör att man känner sig legitim om man inte är en av de där som bara strävar efter att bli chef och chef över chefen och så vidare. Det handlar framför allt om reflektion. Det är suveränt om någon vill vara chef, det är rent av beundransvärt, men man måste vara medveten om allt vad det innebär att vara chef, det innebär bland annat att man på ett eller annat sätt har ansvar för personal, för personer. Och då måste man ha så pass mycket distans till sig själv och ödmjukhet att man reflekterar över hur man förvaltar sin roll.
Dessutom måste man ta hand om sig själv. Man bör fråga sig själv: är det det här jag vill, eller går jag under av alla de uppgifter som chefsrollen för med sig som jag inte är intresserad över? Så, alltså, fråga dig: är jag rätt person för jobbet och är jobbet rätt för mig. Inte särskilt lätt att välja väg, särskilt inte idag när det förväntningarna på att man ska välja just chefs-stegen i sin karriär känns så höga. Icke destom mindre är det viktigare än någonsin att man tänker efter och följer sitt hjärta.
Så, från hela mig till hela dig: Lycka till! Och framför allt: återkom till mig och berätta hur du gjorde!
Journalistkåren är inte gnistrande. Det är beklagligt.
I själva verket är det tvärtom. "
Så skriver Lars Adaktusson i sin krönika i SvD idag. Jag håller gruvligen med honom. Läs hela krönikan här:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_820853.svd
Lite info om mig
Läser Marcus Birros blogg ofta - varje dag alltså - och idag har han antagit en utmaning från sin flickvän. Han utmanar oss läsare att göra detsamma. Så här är mitt svar: (anta gärna utmaningen du också! =)
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Satt hemma i min studentlägenhet i Eskilstuna och hade tråkigt. Hade i januari dock fått en uppenbarelse i form av Ebbot Lundberg och resten av the Soundtrack of our Lives på P3 Popstad, som Eskilstua hade blivit det året. 1998 skulle komma att bli ett coolt år för mig. Skulle få göra en massa roliga intervjuer och artiklar, bland annat med ovan nämnda band. MItt liv tog ny fart det året.
Vad gjorde du för ett år sedan?
Januari 2007. Nej, jag minns inte att det skulle vara något särskilt förutom jobb på gamla vanliga stället, som jag varit på sedan hösten år 2000. Jo, för fan, jag skrev ju dikter på Poeter.se som en tok. Och jag tänkte nya tankar, började se mitt liv från andra perspektiv. Herregud, egentligen... om man tänker efter, vad stort som händer som man bara glömmer bort om man inte gör sådana här reflektioner.
Fem snask du gillar?
Ha ha ha... hade varit enklare att skriva fem jag inte gillar. Jag är storkonsument av godis. Men okej, håller med herr Birro om att turkisk peppar är fina, sen väljer jag Sockerbitar (de är så gulliga ju), Geisha, fruktnappar och vanlig enkel mjölkchoklad.
Fem sånger du kan hela texten till?
Tvivel - Lars Winnerbäck
Lilla fågel blå - Staffan hellstrand
Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
Amors pilar - Stefan Sundström
Världens bästa dåliga exempel - Johan Johansson
Vad skulle du göra om du var miljonär?
Köpa en lägenhet i Visby. Fast först skulle jag väl betala av mitt studielån och betala av något trist lån på lägenheten jag bor i nu. Men sen minsann blir det lya i Visby. =)
Tre dåliga vanor?
Käkar godis varje dag, lagar inte mat, stressar mig själv över minst lilla
Fem saker du gillar att göra?
Gå på teater
Diskutera inspirerande ämnen med likasinnade
Planera nya projekt
Le mot människor och möta deras leenden
Våga göra saker jag är rädd för (fast det är visserligen först efteråt jag gillar det). Hm, jag ändrar det till att utmana mig. Jag gillar att utmana mig själv.
Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Ha ha ha... allt åttiotal... volangkjol = nej tack, stentvättade jeans = blä, midjekort kavaj = brrr, knytblus = usch kavaj med spräckelmönster och jättevaddar = hoppar över
Dessutom: Allt som har något med hajpade märken att göra, typ Gucci, Lois Vutton, Canada Goose mm. Man känner sig ju bara lurad liksom.
Fyra favoritsaker?
En röd ponchofilt som är suverän att svepa in sig i när man är frusen
Knädatorn
Mina artiklar från 1998
En klippbok som jag samlat tankar i
Fortsättning på förra inlägget
Sen handlar det så klart om skal. Jag omger mig av ett skal. I handlingar och i utseende så har jag byggt upp ett skal. Det känns jobbigt och sorgligt. Jag kämpar varje dag med att hitta den äkta Sandra, hon som är hel och sann hela vägen igenom. Jag lider ofta av känslan att jag spelar någon jag inte är, jag har alldeles för mycket luft mellan min kärna, och mina beslut, det är en uppblåst sorglig fasad och det är nog det som rasar så lätt. Och jag har fått för mig att det är mod som krävs för att bygga upp mig inifrån, jag måste vara modig och ta svåra, men viktiga steg på bron mellan mitt inre och den där ytan som möter ytan på er andra, på samhället och resten av världen.
Så, jag är lycklig lite granna varje dag, jag är lyckligt för varje stund jag är sann mot mig själv och världen. Det är jag stolt över. Det är mod för mig.
Äkta engagemang, eller bara nonsens?
Möjligtvis är det så här jag är, jag kanske måste lära mig att acceptera det, men framför allt måste jag nog lära mig att handskas med det. När jag tänker efter lite så handlar det nog inte om att jag ska försöka förändra mig, utan att just förstå mig själv, och inte få den där stora hjärtskärande paniken varje gång jag känner det dova mullret från deppighetens avgrund inombords, det är ju en del av mig också, det ska man inte bli så rädd för, som jag kan bli. Och samma sak är det ju när jag känner att jag bara svävar, flyger fram i ljusets hastighet, då måste jag också fånga upp mig själv och ta vara på det där som brinner, så att det inte bara blir en stor stjärnsmäll av alltihop, för att sen bara bli tyst och svart.
Slutsatserna på det här inlägget blir nog
1. Jag måste tro på att det som engagerar mig i själ och hjärta är äkta, oavsett hur det tas emot av andra.
2. Jag är en sammansatt person, men jag behöver inte vara rädd för eller skämmas för några av mina delar.
Räddningstankar
Har städat en hel del den här helgen. I en lägenhet och i huvudet. Kvar finns en massa flyttkartonger. De flesta är tomma fortfarande. Men tre stycken har jag iallafall hunnit med att fylla. Har ärligt talat bara vräkt ner en massa grejjer för att få bort dem ur lägenheten och ner i förrådet i väntan på att flyttgubbarna kommer. ´
Jag är stolt över vad jag hunnit med att göra den här helgen. I fredags kändes det jobbigt, men nu har jag kommit en bra bit på väg, och nu tillåter jag mig att känna mig stolt. Kommer att kunna sova gott i natt. Har fortfarande en massa att jobba på, men just precis nu känner jag att det finns något fint i mig också.
Veckan som kommer blir hektisk, men spännande. Ska skriva artiklar på de intervjuer jag gjorde i Luleå. Det ska bli kul. Behöver något kul att tänka på, och det här är just en sån sak. Ska försöka jobba hårt så att jag blir klar med artklarna så snart som möjligt, innan jag förlorar magkänslan jag har efter besöket där uppe.
Helst skulle jag vilja gå på en massa teaterar, utställningar och andra kuligheter den här veckan, men tyvärr måste jag stanna hemma och städa och packa på kvällarna. Men det kommer fler veckor, och jag har ett gäng teaterföreställningar och shower jag vill gå på. Det får bli min räddningstanke den här veckan.
Coola killar tror inte på Gud
Nu märks det att jag sitter hemma och har tråkigt den här fredagskvällen. Jag sitter och desperatsurfar på Internet. Men jag behöver nog sitta här hemma och ha just tråkigt. Och ha tid. För det är så mycket just nu. Har den senaste tiden tvekat väldigt mycket på om jag överhuvudtaget fixar det. Eller om jag kommer att rasa ner, om miutt liv kommer att rasa ner typ i helvetet, eller nåt annat mindre trivsamt ställe. Men hittills har det inte rämnat under fötterna på mig. Jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag kan lägga mig ner på sängen och känna ljuset, lugnet på riktigt, nu i helgen måste jag jobba en del med det där att hålla ihop mig själv, återkommer kanske till det, vill bara berätta att jag har rört ihop det lite och på måndag kväll kan jag förhoppningsvis lämna en del av det där röriga. Det kommer tyvärr att ta flera månader innan jag sopat undan allt jag ställt till med den senaste tiden, men den dagen den sorgen... eller förhoppningsvis: den glädjen. Och tills dess måste jag tyvärr ha rätt mycket is i magen, och för att återkomma till den här tråkiga kvällen, den behöver jag så mycket. Har hittat ett klipp med två sköna snubbar, som jag kan ha och titta på när mitt illamående över Let´s Dance svämmar över. Älskar dem båda:
http://www.youtube.com/watch?v=StuMJcw01T4&feature=related
Trevliga Luleå
Har haft en superbra dag uppe i Luleå. PLanet gick hem 12.55. Synd att jag inte bokat ett senare plan. Då hade jag kunnat hinna med mer på mitt uppdrag där uppe. Men, det är något jag får dra lärdom av tills nästa gång jag ska ut på reportageresa.
Noteras bör att Arlanda Express har valt Jan Guillou att vara speaker-röst. Hans röst välkomnade alla resenärer till Stockholm när tåget taxade in på perrongen. Det gav såklart en extra skön fredagskänsla!
Nu är jag hemma igen och känner mig lätt stressad. Helgen är fullbokad med städning och lite annat ansvarsfullt. Men ikväll ska jag bara slappa i soffan framför TV:n. Målet för kvällen är att jag väljer ut några texter och övar in dem inför ett eventuellt estradpoesi-framförande framöver. Kanske på Rinkeby Poetry Slam. Så, den som lever får se.
Trevlig kväll!
Fredsflagg och Jolly Roger
Jag är så på vippen så ofta, kantrar ibland, vattnet väller in och jag tror jag ska dö, men det finns fina tankar, mjuka, vänliga händer och mer tid, som hjälper mig upp igen, och havet är oändligt, otäckt, vackert, spännande. Och det finns flottar med medmänniskor överallt. Jag vinkar till dem med min vita fredsflagg just nu. Nånstans nära hjärtat ligger Jolly Roger fint ihopvikt och väntar på sin tur. Nånstans vid horisonten ligger tusen nya stormar och väntar, men jag tar dem, när de kommer. För jag vågar sträcka ut handen mot räddningsbåtarna numera.
Olika sekunder - samma liv
Man kan inte alltid lista ut livet.
Livet är en sorg och ett äventyr och nån stans där finns också de där sekunderna som är just dina, som började nån gång när du inte hade en aning om någotnting men ändå fanns, förändrades, växte, levde, även då.
Ta hand om dina sekunder, ta dem i handen, gråt när det är för sorgligt i livet, sprattla till i hjärtat med alla glada underbart lyckliga sekunder som förhoppningsvis kommer att välla över dig i ditt liv, smyg tyst tillsammans med de tysta sekunderna, de där som är till för stillhet, mys och ro, skrik ut ilska, frustration, skrik rebellskrik när de rebelliska, upproriga sekunderna kommer, men låt dem för fan komma, erkänn även dem till ditt liv, till din personlighet. Det är allt på en gång, det här livet som jag fått, jag kan inte räkna ut det, men jag kan lära mig att räkna med mig själv i mitt eget liv, i ett sammanhang tillsammans med resten av er som går, trampar, står, lider, kvider, älskar, skördar och sår, sätter klockan, spiller sekunder, skär ut delar av ert förflutna som är alldeles för svart. Där nånstans går jag och försöker darrande hålla mina sekunder i handen.
Tack Louise Halvardsson och Johanna Nilsson
Har läst ut två böcker på sistone. Först ut var "Punkindustriell hårdrockare med attityd" av Louise Halvardsson. Jag träffade Louise på restaurang Rabarber i Stockholm i höstas. Vi var båda där för att delta i estradpoesitävlingen Poetry Gang Bang. Jag kom dit själv, och hon satt på en stol vid baren och väntade på sina kompisar. Vi började prata. Det är jag väldigt glad över. Nu har jag alltså läst hennes bok och jag tycker väldigt mycket om den. Den handlar om Amanda och hennes år på gymnasiet. Den berör mig väldigt mycket. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att gå i gymnasiet. Hade en otrolig ångest över livet, jag kände mig otroligt utanför, tyckte inte att jag fattade någonting av livet utanför skolan och hade ett fåtal vänner. Att läsa om Amanda och hennes sätt att tackla känslorna, tankarna och livet betydermycket för mig. Jag har förträngt så mycket av mitt liv under mina år på gymnasiet. Jag var så ledsen, så ensam och så utmattad av all panik och ångest och frustration som jag inte kunde hantera att jag på något sätt inte orkar tänka på det. I Louise Halvardssons bok finns tröst, värme och uppmuntran för mig. Jag kan låtsas att jag är den där gymnasietjejen igen när jag läser, jag kan ta tillbaka mina år och hitta delar av den jag var då, hitta en Sandra med mer färg och glädje än den hon tyckte sig se i spegeln på toan på Hagagymnasiet i Norrköping. Det är stort. Tack, Louise.
Läs mer om "Punkindustriell hårdrockare med attityd" här http://louisehalvardsson.com/index.php?itemid=5
Den andra boken är "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" skriven av Johanna Nilsson. Den handlar om mobbning. Huvudpersonen heter Hanna och man får på nära håll följa hennes liv som osynlig, det vill säga en "ingen" , en elev, ett barn, utan rättigheter i klasskamraternas djungel. Fan, fan, fan, tänker jag när jag tvingar mig att läsa mening efter mening i den här skitjobbiga boken som gör mig så ofantligt ledsen. För jag känner igen mig - inte i det som Hanna blir utsatt för, inte det fysiska, inte tillnärmelsevis allt förbannat skit som hennes klasskompisar gör mot henne, men jag har känt och tänkt en hel del av vad Hnna känner och tänker. Och det är helt enkelt för djävligt. Nu, när jag snart fyller 31 år, är jag en vuxen, starkare varelse, men alla dagar av ensamhet och tomhet före, efter och under skoltid i grundskolan och på gymnasiet finns där, nu kan jag hantera minnena, men då, när det bara fanns ett förbannat NU att förhålla sig till, när det var just där och då, då var allt djävligt svart. Jag var så där osynlig som Hanna i boken.
Jag är så glad att jag äntligen vågade och orkade läsa ut den. Tack, Johanna Nilsson.
Mer om Johanna Nilsson finns här: http://www.johannanilsson.com/index2.html
Hyllning till Stefan Einhorn och Anders Paulrud
http://www.stefaneinhorn.com/
Någon annan som jag tror jag skulle ha tyckt om är Anders Paulrud. Men jag fick inte upp ögonen för honom förrän för någon vecka sedan. Han dog av lungcancer i början av januari. Jag visste det inte, men han var kulturredaktör vid tidningen Aftonbladet under många år. Det fick jag veta när jag läste om hans sista bok "Fjärilen i min hjärna" (vilket jag tycker är en helt fantastisk titel) i Svenska Dagbladet. Ska läsa den. Den verkar vara väldigt vacker. Läs mer här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=730644
Ensamt ufo bland en massa insatt folk
... och hur hade jag det i Sälen, egentligen? Jag hade prestationsångest dagarna innan, sen satt jag på flyget och då fanns det ingen återvändo. Runt omkring mig satt folk och pratade försvarspolitik och annat som jag inte alls är så himla insatt i, jag kände mig som ett litet ufo, precis som jag gör varenda gång jag är bland en samling människor som är insatt i något ämne eller nåt som jag inte är. HUr som helst, jag satt på min plats och försökte läsa lite i boken "Den lille vännen" av Donna Tartt. Har inte hunnit läsa klart den ännu, fast den var månadens bok i bokcirkeln i december. Jag ska lämna tillbaka den till biblan i morgon. Jag ger upp. Den var inget för mig.
Jag anlände med bussen till Högfjällshotellet och hoppades in i det sista att allt bara var på låtsas, att jag inte skulle behöva göra det här jobbet, men nej, självklart var allt på riktigt, som vanligt, och jag klev av bussen och gick in och tog lunch. Sen gick jag til mitt rum och satte mig och funderade på hur jag skulle lägga upp dagen. ÖB skulle hålla en extrainsatt presskonferens några timmar senare. Det hade jag inte räknat med. Så då blev det operation "Sandra ta det lugnt trots oförutsedd händelse". Och det funkade. Jag gick till presskonferensen, lyssnade, fotade och sen gick jag tillbaka till rummet och skrev.
På kvällen var det middag. Klockan åtta skulle den börja. Nån gång när jag satt och skrev började jag fundera över mitt bagage. Jag hade fortfarande inte fått det, trots att jag blivit lovad att jag skulle få resväskan direkt till rummet. I hotellreceptionen sa de att de andra gästerna fått sina väskor och att det bara var min väska som var borta.
Okej, dags för del två i operation "Sandra ta det lugnt trots oförutsedd händelse". Och det funkade den här gången också. Jag avvaktade i lugn och ro och klockan sex ringde de från receptionen och sa att min väska kommit till rätta. Så då gick jag till rummet, bytte om, skrev lite mer och gick sen till middagen.
Och sen flöt det mesta bara på. Jag höll mig på min kant, stapplade upp i pressrummet med block och kamera när det var dags för försvarsministern, ÖB eller nån annan stjärna att möta pressen.
Sen blev det tisdag kväll och avslutningsmiddag. Jag tog en fördrink med mina kollegor, käkade en god trerätters middag och dansade några fina bitar med en kille ur det yngre gardet bland konferensdeltagarna. Sen blev det lite öl och mingel och sen skulle jag gå hem. Var trött. Men av någon anledning piggnade jag till och följde med ett gäng deltagare i min ålder på efterfest.
det var kul. Men jag blev lite väl trött dagen efter. Bussen skulle åka kl 9 på morgonen. Med mig på. Klockan halv nio kom jag släpandes med min resväska och ryggsäck med dator och kamera. Och jag kastade i mig en halv tallrik fil. Och sen släpadejag mig på bussen, sjönk ner på ett säte och somnade.
En och en halv timme senare anlände vi till Mora lilla flygplats. Kö. Kö. Kö. Sen fick jag äntligen kliva på planet. Tyvärr blev vi sittandes i en timme utan att lyfta. Klockan 13 landade vi på Arlanda. Jag var bakis och hungrig. Tog en korv och sen tog jag en taxi hem. Käkade en banan, skickade iväg texterna till tidningen och dråsade ner i soffan och somnade.
Debatt om försvarsmakten i Sälen. Allt handlar om människor.
Temat för söndagen var värderingar. Det tycker jag är bra. Visserligen hann jag inte vara med på de gruppdiskussioner som genomfördes, men jag lyssnade på intergrations- och jämställdhetsminister Nyambo Sabuni som dragit igång ett projekt för att - som hon uttryckte det - skapa en förstärkt gemensam värdegrund i Sverige. Hon känner oro för att människor känner utanförskap i Sverige. Det gör hon rätt i. Jag hoppas nu att satsningen funkar, och att människor kan få känna en större värme och tillhörighet som kan ske på deras egna villkor, att de får vara som de är, mer i framtiden. Men jag känner mig ändå ganska skeptisk, alla människor måste få känna gemenskap och värdighet, på samma gång. Den regering som Nyamko Sabuni tillhör har inte gett mig den uppfattningen. Ännu.
Under måndagen och tisdagen har det mest varit krisen i försvarsmaktens ekonomi som varit tongivande i debatten, både i media och på själva konferensen. Jag har fått möjlighet att på nära håll följa debatten och lyssna på uttalanden från både ÖB och försvarsministern. Det är intressant, men nu hoppas jag att de verkligen sätter sig ner och pratar ut om hur de ska ha det och vad som ska göras. Det handlar om människor som är anställda i sveriges största myndighet. Politikerna och försvarsmakten måste visa dem respekt nog att våga säga precis som det är, både om sånt som gör ont och sånt som är positivt inför framtiden. Så, nu väntar jag på att de fortsätter som de lovade på konferensen.
Hösten 2002, min flytt från Eskilstuna
Det blev ett nerlusat hår i en nerlusad lägenhet i en djävla stad som bara tyngde ner jordytan. Den där stan saknade existensberättigande. Jag letade efter hållbara argument för att den alls skulle ligga där på kartan med sitt idiotiska och tomma, torra leende. Dagen då jag äntligen flyttade därifrån, när jag satt på tåget därifrån, visste jag att det inte fanns några. Det brann aldrig några ögon i mörkret där. Kylan, allt jag varit rädd för, allt det var sant. Och jag måste därifrån. Stan höll sina fuktiga, beniga händer runt min hals, jag fick svårt att andas, svårt att tänka.
Jag kastade nyckeln till min lägenhet i hyresvärdens händer och sprang. Med hjärtat bankandes i bröstet lämnade jag stan, satt på tåget och såg husen försvinna.
Det går tydligen att tjäna pengar på allt
Gick förbi en port inne i stan och såg att någonstans där innanför fanns en konsult för oss tjejer.
Tidningen Expressen bör nog fundera på ordvalen
Stalker = Förföljare. Nöden är inte upprepningarnas moder.
Om att sänka garden
Det är på alla sätt samtidigt har jag insett. det är varmt, kallt, grått och färgstarkt, det är januari, segt och ändå gnistrar det till, glimmar genom telefonlinjerna när man pratar med vänner som värmer, när man hittar gnistor, känner det inspirerande stinget inifrån. Det är svårt att hantera, svårt att stå still, lika svårt att förmå sig att gå upp ur sängen. Men jag tror på den inre glöden, det vackra i medmänskligheten och mjuka möten när man sänker garden. Min gard är höjd väldigt ofta, så ofta att jag blivit så van vid den att jag knappt märker det. Jag jobbar hårt för att våga sänka den och möta och hitta det varma, vackra, men det är en seger varje gång jag lyckas, och det är framför allt de stunderna som gör livet värt att fortsätta leva och skildra.
Hand mot trä
Ett minne för livet
Förord, som jag skulle vilja ha det
Man kan vara för lång. Man kan vara för kort. Man kan vara för tjock, för smal, för smart, för dum, för vänster, för höger, för ung, för gammal, för mycket, för lite. Ingen vill väl vara lagom, egentligen. Men ingen vill väl sticka ut heller. Eller är det så att många inte vill att någon annan ska sticka ut? Det är det där med Jantelagen, ni vet. Ja, ni vet. Ingen undgår att få veta att Jante existerar. Osynlig men märkvärdigt påtaglig.
Jag sticker ut vare sig jag vill det eller inte. Med 184 centimeter från fötterna och ända upp i huvudet gör man det. Andra sticker ner. Ner i mörkret under jorden, rädda för att de inte är mer ovanliga, annorlunda eller banbrytande. Jag är nog inte mer exceptionellt ovanlig, annorlunda eller banbrytande än någon annan. Men jag syns. Det är för långt ner till den där sanden vid mina fötter för att jag ska känna mig bekväm med att sticka ner huvudet i den.
Det har kommit och gått så många tankar och kommentarer om min längd och mitt jag under mina 30 hittills levda år. Både vackra och hemska. Nu vill jag samla ihop de här tankarna och ge bort dem till er som också har känt av hur det är att sticka. Ut. Ner. Upp. Bort.
Låter det här kul så häng gärna på! =)
Iglo Ljuscafé http://www.iglo.se/
Poetry Slam
Magnus Betnér på Norra Brunn 31 jan
Teater, opera, musikal
Konserter på konserthuset
Författarträffar
Strindbergmuseét
17 år. Vårfest på gymnasiet.
Jag smetar ut mina lögner på en kväll med dig
Ser dig i hörnet
i hörnet med någon annan
Jag är sjutton år och gymnasiet tynger ner mig
Fast en enda dag under vårterminen skulle jag ha kul
Jag var kär, det var vår, nästan varmt, jag blev varm när jag såg honom
Hörnet försvann ut i mörkret
Tärningarna känns hårdplastiga i min knutna hand
Jag är bra på att räkna
I formelsamlingen finns alla svaren, tänker jag på mitt usla naturvetar-aktiga sätt
Livet hårdnade när jag gick i gymnasiet
Mina ögon sjönk till botten under mina tårar
under tre år
Jag hittar aldrig tillbaka dit
Jag går i kylan till nästa café, och nästa och nästa
även nu
för att glömma
Jag byter ut tomma sidor i mitt söndriga anteckningsblock
förbrukade sidor, eftersom även osynliga tankar finns nånstans på de där sidorna
och nu ska allt bli nytt, friskt, nu ska allt skildras på papper i en helt annan vit nyans än de gamla
Kan jag intebara få lov att sitta helt tyst vid din sida
och sedan berätta om mitt hem, min tomhet, mina förbannat höga drömmar och lysande mål?
Jag hade ingen som helst aning om att jag var djup förrän en klasskompis sa till mig att
"Du är den enda jag pratar djupt med"
Hon sa det som i förbifarten när vi väntade på bussen hem från ytterligare en dag på gymnasiet. Jag låg fortfarande kvar och guppade på ytan. Jag hade bara doppat ena lilltån i det där djupa hav av tankar som hon påstid sig känna i mig.
Vad svarar man på det?
Jag blev trött. På mig själv. På henne. Fan, jag saknade så mycket då, jag saknade förmågan att vara social. Det enda jag hade var mina tankar och mina texter. Och hon fattade verkligen ingenting.
Jag såg henne i svartvitt när jag blundade på mitt säte i bussen.
SKA
Du har ditt liv på dig att vrida och vända på alla stenarna på stranden
Papper har en tendens att stänga dörrar och tvinga oss framåt, namnteckningar flyger fritt, själv står man på jorden, och kan bara gå, vi kan låta tankar flyga men handlingen, den där äkta, som man utför med sina bara händer, den följer tygndlagen. Var en tvingande lag mot dig själv, sikta mot det vackraste, gå genom varenda människa du möter, gå i samförstånd med dina medmäniskors puls, bli ett med deras kroppstemperatur, nå genom luften och fram till en tom brunn och fyll den, reva upp miljoner tankar ur ditt hav och laga de trasiga dagarna som ligger och skramlar i den där trista vrån längst bak i skallen på dig. Du har inget mer.
Du har ditt liv på dig att vrida och vända på alla stenarna på stranden, du kan svälja salt och blunda för solnedgången. Om du vill. Ibland känns de där stenarna ändå som varma händer. Ibland känns händer som kalla stenar. Men du är ändå du. Genom hela livet.
Bättre idag
Sov dåligt inatt. Vaknade vid halv tre och somnade inte om förrän vid sextiden. Blä. Men jag låg och läste Liza Marklunds "Livstid" så det var ju alltid något bra med sömnbristen iallafall. Men jag irriterar mig på att huvudpersonen i boken, Annika Bengtzon måste heta just Bengtzon med zäta. Fast okej, har man inga större problem än så så bör man ju betrakta sig som förhållandevis tillfreds med tillvaron. Sen vaknadejag kl 10 och bokade till hos frisören för klippning och slingning. Jag fick min favoritfrisör. Sen åkte jag int till stan, tog en kaffe och ringde till en blomsteraffär i Norrköping och beställde en blomma till mnin morfars begravning. Tror det blir fint. Sen shoppade jag lite, träffade en kompis och gick en runda på Hallwylska palatset med henne. Det var supermysigt. Sen trippade vi upp till Kulturhuset, åt och planerade en massa roligheter för 2008. Jag känner mig glad och upprymd. Hon har verkligen den effekten på mig. Hurra för henne! =)
Resten av kvällen ska jag göra noll, bara se på tv, dricka chokladmums-te, rosta mackor och äta lyxmarmelad och ha mysigt. Jag känner mig bättre nu än igår. Har städat upp en massa i lägenheten inför mäklarens fotografering på tisdag. I morgon kommer mamma på besök över dagen. Då ska jag bara släppa alla tvång och bara hänga runt på stan med henne och fika och äta gott. Inget annat. =)
Etiska regler är inte till för att brytas
http://www.svd.se/opinion/kolumnister/larsadaktusson/artikel_731727.svd
Orkar inte
Gott och nytt och fint 2008
Gott smakrikt nytt år!!!!!
